Sara Lidman (1923-2004) har en unik position i svensk litteratur och samtidshistoria. Hon blev älskad och hyllad som förnyare av romankonsten men också omstridd som debattör och agitator. Det passionerade engagemanget, det muntra allvaret, det goda berättarhumöret går igen i allt hon gjorde. Några gränser mellan litteratur och politik ville hon aldrig erkänna. Romanerna, de politiska artiklarna och talen överlappar ständigt varandra, i ämnen och tilltal. På samma vis som hon kände igen världens maktspel och orättvisor i sin västerbottniska hemby var Byn alltid närvarande i Världen. Allt omfattade hon med samma glöd och vältalighet – apartheidsystemets offer i Sydafrika, krigen i Sydostasien, skogsbolagens skövlingar av Norrlands urskogar och kärlekens makt att förändra människors liv.
Sara Lidman, föddes den 30 december 1923 i Missenträsk, Jörns församling, och dog den 17 juni 2004 i Umeå.
1953 kom Lidmans debutroman Tjärdalen som blev en stor framgång bland både läsare och kritiker. Det poetiska språket, med sin säregna legering av dialektala uttryck, bibelprosa och myndighetsretorik, gav henne omedelbart en ställning som en av de mest nydanande språkkonstnärerna i den moderna svenska litteraturen.
Under sin livstid hann Lidman skriva sammanlagt tretton romaner, ett antal pjäser och en stor mängd politiska och litterära essäer, tal och debattartiklar.
1960 åkte Sara Lidman till Sydafrika och senare till Kenya, där hon skrev ett antal politiska och kulturkritiska romaner. Kampen mot USA:s krigföring i Vietnam blev ett stort engagemang under 60- och 70-talen, liksom senare motståndet mot Irakkriget under det tidiga 2000-talet. Med sin agitation och sitt engagemang för fredsrörelsen, liksom även för arbetarrörelsen med intervjuboken Gruva, kom hon att få avgörande betydelse för den radikala opinionsbildningen i Sverige och i Norden.
1975 flyttade hon hem till Missenträsk och påbörjade sitt stora verk om moderniseringen och koloniseringen av Norrland. Resultatet blev de sju romaner som senare fick samlingsnamnet Jernbanan.
Hon var 1955–63 ledamot i Samfundet De Nio, hon blev hedersdoktor vid Umeå universitet 1978 och fick professors namn 1999. Hon har fått ett stort antal litterära priser och utmärkelser, däribland Pilotpriset 1999.