Kulturhus enligt Sara

norran.se_wp-content_uploads_2013_04_mb-kulturhusdebatt-kulturhus_imgver_full-250
ILLUSTRATION: ANNIKA ERIKSSON

ILLUSTRATION: ANNIKA ERIKSSON

Sara Lidman-sällskapets skellefteavdelning vill peka på sex värden i Sara Lidmans liv och verk som vi menar är viktiga i ett nytt kulturhus i Skellefteå.

Men jämföra en kvinna och ett hus? Jo, det handlar om själ. Tänk när man i framtiden beskriver vårt kulturhus såsom Sara Lidman beskrivs: ”Gnistrande och förargelseväckande”. Vilket motto.

Första ordet är byn. Sara Lidman kom inte från Skellefteå. Hon kom från Missenträsk. De hon skildrar kämpar sig ofta fram i samhällets utmarker. I Ecksträsk, i Kirima, i Dong Hoi. Ett kulturhus i Skellefteå kan inte bara vara till för staden. Det måste också skapa kultur i hela kommunen. För hela kommunen. Skellefteå är även sina utmarker. Som Sara Lidman skriver i Tjärdalen: ”Såvitt man bor i en by måste man bry sig.”

Andra ordet är ordet. Det var med orden och berättelserna som Sara Lidman gav Västerbotten en röst. Ett kulturhus i Skellefteå måste erbjuda en röst åt alla. Kultur åt alla. Det ska bjuda på kulturell vardagslunk. Det får man med ett bibliotek. Ett bibliotek, plus ett bibliotekskafé med en scen. Ett modernt bibliotek är inte bara böckerna och läsandet, utan också skrivandet. Ett resecentrum för själen. Skapandet med ord. Berättelserna. Språket. Nej, språken. Tigrinja, farsi och skjelletmål. Som Sara Lidman skriver i Lifsens rot: ”tag emot böckerna, Rönnog. Deras värde kan ge sig tillkänna – efter en viss lagringstid.”

Tredje ordet är solidaritet. Sara Lidman var kristallklar när det handlade om mänskliga rättigheter. Oavsett om det gällde apartheid, gruvarbetare eller det lilla barnet. Ett kulturhus i Skellefteå kan inte bara vara till för oss som har det bra. Det måste också vara ett nav i kampen mot förtryck. I världen. I Skellefteå. Byn i världen. Ett kulturhus där alla känner sig välkomna, efterfrågade och trygga. Oavsett köpkraft, ursprung och kön. Eller ålder – barn är människor. Som Sara Lidman skriver i Expressen 22 februari 1974: ”Du som går här förbi är behörig att stiga in och värma dej oavsett om du ämnar åka med nästa tåg eller ej. Också denna lilla kur är en vrå i folkets hem, som behöver din närvaro. Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det.”

Fjärde ordet är sam-vett. Sara Lidman ville inte leva på någon annans bekostnad. Särskilt inte på bekostnad av en natur som inte kan försvara sig. Ett kulturhus i Skellefteå är en hållbar byggnad med ett livscykelperspektiv. Ett passivt hus för aktiv kultur. Lokal byggteknik, lokala material, lokal arbetskraft. Där det serveras närproducerad, ekologisk mat. Har du bara en skog och ett vattudrag kringom dej – nog tar du dej maten. Och givetvis en byggnad som är redo att vara en del av det nya runt den efterlängtade jernbanan. Kom hit människor. Hör oss. Tala med oss. Slunga oss om varandra. Vare samfärdsel. Som Sara Lidman skriver i Järnkronan: ”Fruktan som han upplevat vid några tillfällen i barndomen att det fanns ett sam-vett i naturen som höll ihop allt, att träd, vatten, myra björn ekorre kråka och sork alla visste om varandra? ständigt hälsande till varandra i ett oupphörligt godkännande utan grymhet och utan nåd. Att det fanns ett sam-vett? Att varje enskild varelse löd en lag som utgick från det hela. Att allt levande höll ihop – genom tusen strider och smekningar.”

Femte ordet är motstånd. Sara Lidman var hela sitt liv en stridbar person. Ett kulturhus i Skellefteå kan inte bara vara till för att stryka en kulturell medelklass medhårs. Det måste också vara ett rum för motstånd, för obekväma grupper som själva definierar sin kultur. Ett rum för demokrati. Motståndet är också själva stämningen i det som görs, inte bara för vilka. Experimentlusta, att våga vara kontroversiell. Att våga riskera att hamna uta sjetta – på det släta, på hala skaren, på bar backe. Som Sara Lidman skriver i Varje löv är ett öga: ”Artikeln däremot är stubbe och stubin. Man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämt upp ett sådant raseri inom en att man inte får andrum till romanarbete förrän man inlämnat en protest.”

Sjätte ordet är kroppen. Sara Lidman var inte rädd för det fysiska. Vare sig som författare eller kvinna. Kropp och skäl. Om stadsbyggnad är fysisk planering kan vi inte fortsätta att bygga en stad för främst bilburna. Ingen ska känna att de hade fel kläder eller gick för sakta. Människan är alltings mått. Vi är långsamma, låga djur som går genom stan i som mest fem kilometer i timman. Ett kulturhus i Skellefteå måste vara en samhällskropp. Med fysisk inlevelse. Kärlek och humor. Där kulturer möts och stödjer varandra. Som Sara Lidman skriver i Lifsens rot: ”Och stod där kropp mot kropp en lång stund två armlösa stollar, som två heta stolpar, som skulle ha fallit om de inte råkat luta mot varandra.”

Ja, detta var sex ord från Sara Lidman. Ord som också kan beskriva ett kulturhus. Tänk: Gnistrande och förargelseväckande. Lev.

Irene Ek
Sara Lidman-sällskapets skellefteavdelning

Eva Jäderberg
Sara Lidman-sällskapets skellefteavdelning

Harald Larsen
Sara Lidman-sällskapets skellefteavdelning

Birgitta Larson
Sara Lidman-sällskapets skellefteavdelning

Ellenor Lindgren
Sara Lidman-sällskapets skellefteavdelning

Enar Nordvik
Sara Lidman-sällskapets skellefteavdelning

Niklas Åkerlund
Sara Lidman-sällskapets skellefteavdelning

Fotnot: Kulturhuset diskuterar du på Norran nya debattforum. Klicka på länken så kommer du dit norran.se/debattforum [1]


URL: http://norran.se/2013/05/debatt/kulturhus-enligt-sara/

Länkar i detta inlägg:

[1] norran.se/debattforum: http://norran.se/debattforum/

 
admin@saraKulturhus enligt Sara

Kommentera