Läs Lawen Mohtadis tacktal

Kära Sara Lidman-vänner,

För 12 år sedan fick jag mitt första jobb som journalist. Jag började som nyhetsreporter på Sveriges Radios lokalredaktion i Malmö. Det var jag glad över, jag tyckte om att intervjua människor och jag hade ett intresse för vad som hände i samhället omkring mig. Men samtidigt var det något som inte stämde riktigt. När jag kom tillbaka till redaktionen och lyssnade igenom mina intervjuer märkte jag att de var alldeles för långa. Mellan frågor till experterna – om budgetar och skolpolitik och skatter – frågade jag också en annan sorts frågor. Varför hade den här personen valt att bli just kriminolog? Vad hade den här tavlan på väggen hos en politiker för historia? Var hade den här tjänstemannen vuxit upp någonstans, och hur såg det ut på den orten? Det var frågor som man skulle kunna kalla irrelevanta i sammanhanget. De hade inte en plats inom nyhetsjournalistiken.

Vad som inte heller fick utrymme inom nyhetsjournalistiken var att ifrågasätta själva utgångspunkterna för den egna rapporteringen. Premisserna. Vems blick är det som ser något? Och vems kunskap görs till sanning?

Efter ett tag började jag så smått röra mig mot ett annat berättande – ett berättande som lät mig ställa alla de där irrelevanta frågorna. Och nu 12 år senare har jag till och med fått ett pris för det. Det första Sara Lidman-priset: jag är upprymd, tagen och oändligt hedrad.

För mig betyder priset ett erkännande. Ett erkännande för min bok om författaren och aktivisten Katarina Taikon. Genom Sara Lidman-priset får också Katarina Taikon ett erkännande – för sin långa kamp för romernas mänskliga rättigheter i Sverige.

Och som det ofta är med universums hemliga lagar så ska de vackra människorna en dag träffas. Och det gör Sara Lidman och Katarina Taikon i slutet av 1960-talet. Då leder Katarina Taikon en av den tidens största kampanjer för flyktingar som sökte skydd i Sverige, flyktingarna var romer från kontinenten som många gånger var släktingar till överlevande från Förintelsen. Man samlade in namnunderskrifter, höll öppna möten på Folkets hus i Stockholm, där talade Katarina och Sara och Vilhelm Moberg och Per-Anders Fogelström. Man uppvaktade politiker och skrev artiklar i dagspressen. Det var ett enormt stort arbete för att de här familjerna skulle få stanna i Sverige. Många människor la hela sin tid och kraft på detta.

När familjerna på hösten 1969 fick sitt slutgiltiga avslag och lämnade Sverige med oro och sorg i hjärtat blev Katarina Taikon sjuk. Förutom att hon fick en dubbelsidig lunginflammation gick hon också in i väggen. Hon var utmattad efter att i sex år nästan ha arbetat dag och natt för den romska frågan.

Katarina Taikon läggs in på sjukhus. Det blir stora rubriker i tidningarna. Hon var vid det här laget en känd röst i svenskt samhälls- och kulturliv. Människor skickar blommor till henne. Krya på dig, Katarina, du har vårt stöd, stod det på korten. Och där låg hon, utmattad, svag, och ledsen, i ett rum fullt av vackra blombuketter. Och många ville förstås hälsa på också, vänner och släktingar. Men det förbjöd både läkarna och Katarinas livskamrat, Björn. Katarina behövde vila.

Men på kvällen, andra dagen under sjukhusvistelsen, smugglar Björn i hemlighet in en person på Katarinas rum. Den enda Katarina då, förutom sin närmaste familj, kunde tänka sig att träffa. Sara Lidman. Där satt de två, i ett kalt och sterilt sjukhusrum som tillfälligt hade förvandlats till en praktfull trädgård. Vad de pratar om har jag tänkt mycket på, vi kan ju bara försöka föreställa oss deras samtal. Och bara detta, att se dem framför sig, räcker på något vis för mig. Det är en gåva, och en gåta.

Idag, en dag som denna, skulle jag ödmjukast vilja säga att om det är någonting i mitt arbete som görs i Sara Lidmans anda så är det detta med frågorna. Lidman var inte bara en nydanande författare, hon var i högsta grad också reporter. Hon gick ut i världen och ställde sig på en plats där hon trodde sig se någonting. Sydafrika, Vietnam, Malmberget. Hon stod där, som ett vittne, med öppen blick och lät världen komma till sig. Denna blick har blivit föremål för många spännande reflektioner och analyser, inte minst av författaren Birgitta Holm. Och jag skulle vilja säga att den inspirerar än idag. Den där blicken som är medveten om sitt eget seende, som förstår vilken makt som ligger i orden och i skrivandet, och som gör den enskilda människans liv till den rikaste kunskap om världen. Och i detta, menar jag, delar Lidman och Taikon något stort: Författarens säregna röst, en erövrad röst, i ständig kamp med sig själv och med omvärlden.

Tack.

Jag vill först och främst tacka Sara Lidman-sällskapet. Det här betyder mer för mig än ni kan ana.

Jag vill tacka Richard Herold, min förläggare på Natur & Kultur, som trodde på mig från början.

Mina goda vänner Devrim Mavi och Niclas Järvklo, vi har följts åt i många år och de är mina största stöttepelare och kritiker.

Min familj; föräldrar, syskon och svägerska i Uppsala och Toronto. Jag är barn till politiska flyktingar, och vetskapen om den utsatthet som detta innebär kommer att följa mig livet ut.

Till sist vill jag tacka min livskamrat, Emily. Utan henne hade jag inte stått här idag.

Lawen Mohtadi

Ursprunglig webbadress: http://www.vk.se/826441/las-lawen-mohtadis-tacktal

Lidmans första trana har landat

Lidmans första trana har landat

Lawen Mohtadi Foto: Sara Meidell

Upprymd, tagen och oändligt hedrad – så beskrev författaren Lawen Mohtadi sina känslor vid mottagande av det första Sara Lidman-priset som delades ut i helgen under Sara-dagen 2013 på Bildmuseet.

Lawen Mohtadi får priset för sin gärning i Sara Lidmans anda där nya boken Den dag jag blir fri, om Saras vän Katarina Taikon, genom att belysa romernas kamp knyter an till Saras starka engagemang mot rasism och för mänskliga rättigheter. I sitt tacktal beskrev Lawen Mohtadi sin resa från nyhetsjournalistiken mot ett berättande med utrymme för andra frågor, ”de irrelevanta”, och hon lyfte särskilt fram Sara Lidmans reportergärning.

- Sara gick ut till en plats där hon trodde sig kunna se något – Sydafrika, Vietnam, Malmberget – den blicken, som är medveten om sitt eget seende inspirerar än i dag, sade Mohtadi.

Priset består av själva utmärkelsen – ett erkännande både av mig och Katarina Taikon, menade Mohtadi – och ett symboliskt verk skapat av slöjdaren Jögge ”Surolle” Sundqvist, en trana med förlaga i Lidmans Nabots sten som den trana som pekade ut var stationshuset i Jörn skulle byggas. Vinnaren av Sara Lidman-priset ges också möjlighet till en veckas vistelse i Lidmansgården i Missenträsk.

Sara-dagen 2013 firades för sjätte året i följd och drog fullt hus med ett program på temat Sara och vännerna i världen. Deltog gjorde Gunilla Carlstedt och Birgitta Larsson som pratade om Sara Lidman och Berta Hansson, Lina Hognert och Benedicte Stendal Hansen från Profilteatern som läste Carl Åkerlunds text S/S Hanoi, samt Annelie Bränström Öhman, litteraturvetare som under de senaste två åren arbetat med Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985 – ett projekt som under Sara-dagen avslöjades kommer att utges som bok på Bonniers under 2014.

Sara Meidell

Ursprunglig webbadress: http://www.vk.se/826448/lidmans-forsta-trana-har-landat

admin@saraLäs Lawen Mohtadis tacktal

Kommentera