Läsarnas favoritcitat

Sedan flera år har vi inbjudit intresserade Sara-Läsare att skicka sina favoritcitat till vår hemsida. Vi har fått ett stort gensvar och spännande rader av citat som publicerats på hemsidan efter hand. Det har inte alltid varit lätt att lokalisera älsklingscitaten, men i nästan allt vad Sara skrivit – romaner, artiklar och brandtal – finns något som fångar läsaren. Vi vill därför lägga ut citaten på nytt, med uppgifter om varifrån de är hämtade.

 

Citaten är presenterade i följande tre grupper:

A. Sara Lidmans tidiga romaner, om livet i byarna i Västerbottens inland som utkom på 50-talet och den sista från 1961 byggd på hennes erfarenheter från Sydafrika.

B. Jernbane-eposet med citat från de sju romanerna från 1980- och 90-talen

C. Reportage, artiklar och brandtal från 1960-tal till 2000-tal

 

 

A. Romanerna från 50-talet

 

1. Tjärdalen, roman 1953, 208 sidor

 

”Där rörde sig en människa. Två glödande ögon i ett ansikte, grått och rynkigt som en hoptorkad sådgröt.”  Tjärdalen, sid 17

 

”Så fattig får vi aldrig bli att vi int hava råd låta en odugling leva lame oss.”

 Tjärdalen, sid 162

 

”Så gnäller vedhusdörr på flottlös gård.”  Tjärdalen, sid 185

 

”En domare över oss alla vart han, tjärdalen hans n’Nisj.” Tjärdalen, sid 202

 

2. Hjortronlandet,roman 1955, 275 sidor

 

Romanen inleds med en presentation av kronotorparen Franz:

”Franz var den förnämste torparen … Men tidigt i hans liv, kanske innan han blev född, hade han drabbats av någon oförrätt som aldrig upphörde att gräma honom … Det är svårt att ha glömt anledningen, när harmen gnisslar och väser.” Hjortronlandet, sid 7

 

Franz’ dotter, Claudette samtalar med farmor Anna:

”– Farmor vars var jag innan jag föddes.

– I Fridas maga var du.

– Vars var mamma då innan hon föddes.

– I din mormors maga var hon

….

– Men då på den tiden medan mamma låg i mormors maga – vars var jag då? Måst väl ha varit någerst! …

– Ja jo det förstås. I potatislandet å luften å i kojuvret …  I allt det som mormor å mamma din levde på. Å n’Franz förstås. Ska man vara riktigt spetsfundig kan man säga att du fanns i potatis som inte hade växt ut än men som skull bli å skull ätas opp å giva näring åt mormora å mamma din. Å i höet som kon åt. Hon som födde en kalv som blev en ko som gav mamma din å dej mjölk.

– Samtidigt var du i gräset och potaten å i mormors maga. He jer så man kan sääj att du var både allomstans å ingenstans.”

Hjortronlandet, sid 26-27 (Pocket 20-21)

 

Andra kronotorpare på Ön:

”Skrattarna tog lätt på tingen och ansåg inte ens sig själva allvarligt menade.” Hjortronlandet, sid 35

 

Nordmark talar till överheten om livet som kronotorpare:

”Om jag bara visste var dem finns så skulle jag i denna dag gå och huta opp dem och tvinga

dem att betala. Behandla oss som djur! Det måste bli en omläggning här.”

Hjortronlandet, sid 49

 

Claudette satt i rysljuset och tänkte…

”…snart börjar det, hittills har ingenting varit riktigt Riktigt men snart börjar det Riktiga.” Hjortronlandet, sid 52 (Pocket s 39)

 

”Ja ibland trodde de att tiden helt stannat av, att de omärkligt hade nått evigheten.” Hjortronlandet, sid (Pocket, s 40)

 

Mor Annas kusin, den vackra gumman Karin frågar:

” – Anna hur kunde du gifta dig med denne – denne horbock! Det övergår mitt förstånd.  … Om länge svarade Anna: ”– Allt kan inte rymmas i ditt förstånd heller. Du goda tacka.” Hjortronlandet, sid 58.

 

Om höstens avvänjningsdagar:

”En enslig lada i regnet, en bjälke som viskade: sommaren lurade dig, gjorde dig till ett litet djur, och nu begärs det att du ska vara människa på ingenting. Du har det outhärdligt, meningslöst, kom till mig, visa att du har en smula stolthet …

… jo, imorgon. Om det inte händer nåt innan i morgon, så kommer jag.”

Hjortronlandet, sid 94 (Pocket, s 68)

 

Kronotorparen Nordmark tar till orda mot Överheten:

”…vi hungrade redan i fosterstadiet, våra förfäder var alla hungriga i alla sina livsdagar. Ni kan packa i oss en säck med råg för varje ryggkota – det kan inte mätta den ärvda hungern.”, Hjortronlandet, sid 101 (Pocket, s 74)

”… Och tråkigheten – någon måste ju tränga in i den, utforska dess andning och väsen.” Hjortronlandet, sid 102 (Pocket, s 74)

 

Följande citat är insänt:

”I regel är bilisterna precis som kraftledningarna, obevekliga och stirrandes rakt fram.”

Ibid, sid 88

Det citat som kom närmast i roman-utgåvan 1955 är:

”Men de som satt i bilen var obevekliga och stirrade rakt fram.” Hjortronlandet, sid 121

Mor Anna till Claudette:

”Nog jer he konstigt ändå ve denna här så kallade kärleken. Han störtar sej neder var som helst. Å he går icket att tala reson ve an.” Hjortronlandet, sid 171

 

”Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om då ska man vara där och kämpa. Med allt sitt väsen. Inte fuska i det som inte angår en.” Hjortronlandet, sid 187 (pocket, s 133)

 

”Om bara man kunde räkna ut vadan själva kraften i snåttren kom’!

– Ja det är som ett under.” Hjortronlandet, sid 203.

 

”En vacker människa är en härlig syn och svår. Den som icke orkar dess oro och icke näns fly kan försöka kväva skönheten, hälla skopor av smickersirap över den tills den kvamnar och lämnar vad vanligt är ifred. Märit undgick den döden; hennes svar stänkte högt som salt skum medan den söta smeten föll till jorden.” Hjortronlandet, sid 209

 

När Märit, höggravid försvunnit från gården där hon tillbringat natten tar fästmannens

mamma Dora till orda och  

”Hon befallde Ola att spänna för hästen och köra efter henne”, Hjortronlandet, sid 224

 

”Ola körde henne hem till Ön….Och Skrattarna blev tokiga av glädje, ända tills Märit fått av sig kappan och Stina fått se att hon var havande. Då luggade hon Märit, skrek och tjoade….

och Märit kände sig hemma och lycklig.” Hjortronlandet, sid 225

 

”Så födde Märit en son i samma bleckfat som hon själv blivit född uti och Stina knöt åt om det nya livet så det blev alldeles för sig, … och frågade inte efter Märit eller några andra barn.” Hjortronlandet, sid 227-28

 

 Och barnet blir kvar hos Stina, när Märit arbetar och är borta på annat håll.

”…men varje gång han skulle flyttas blev Stina utom sig – för ett barnbarn är ändå finare på något vis, he ha gått genom två kvarnar, … men detta livet lämnar jag icket ifrån mig, så oäkting han är.” Hjortronlandet, sid 239

 

 

3. Regnspiran, Roman 1958, 310 sidor

 

Lindaflickan, central person i Regnspiran,

”Men jag vill vara mitt i, ja vill vara mitt i folket, jag vill vara på bön!” Regnspiran, sid 19

 

På sommaren drar Linda till Utängarna:

”I Vättberget hördes inga ljud från byn. Men det var inte tyst där … Snart märkte man hur det sorlade, brusade, kacklade och väste … Det var inte människoläten, ändå var det något bekant. Om man gav sig det i våld kände man att det tillhörde sådant man vetat innan man blev människa.” Regnspiran, sid 82

 

Linda gick ut i ladugården och

”… gick upp i arbetet för att bli av med sig en stund.” Regnspiran, sid 139

 

”De lydde under Byanden, djurens lagar och frihet kunde inte gälla för dem. De lyssnade under Byanden och led under dess dom och försvarade sig med att skylla på varann.” Regnspiran, sid 203

 

Ulrika vill trösta Linda under hennes svåra förlossning och får en åthutning av barnmorskan:

”Tror du att det är att vara snäll mot en barselkvinna, att stå och jamsa och hålla med. Det här är ett arbete som ska göras och int nåt hjärtsnörp.” Regnspiran, sid 254

 

 

4. Bära mistel, Roman 1960, 307 sidor

 

”Han svarade inte, han vajade åt sidan, som näckrosen för en båtköl.” Bära mistel, sid 122

 

”Hennes skratt var utan ton, det var bara svedd andedräkt som flämtades ut vid muntrationer.” Bära mistel

 

Linda och Björn Ceder möts efter en svår tid av osämja:

”Hon vågade se på Björn igen och smärtan kom tillbaka,

kär och levande och svår som alltid. När han upptäckte henne

blev han blek och skyndade emot henne, stammade arga frågor.

Han satte sig bredvid henne på bänken, han hackade tänder.

Och plötsligt som på ett givet tecken brast de i skratt.”

Bära mistel, sid 183

 

 

5. Jag och min son, roman 1961, 223 sidor

 

”När liv och Livsåskådning följs åt kan man tala om mening.” Jag och min son, 1961, sid 51

 

Anmärkning: Det insända citatet presenterades så här:

”När jag läste boken ”Jag och min son”, den första upplagan vad jag förstår, så fäste jag mig

vid dessa ord av Sara Lidman:”När liv och Livsåskådning sammanfaller så skapas mening.”

Tyvärr har jag ännu inte funnit sidhänvisningen…”

Ovanstående citat från sidan 51 är det närmaste man kan komma i Jag och min son från 1961.

Söker man i den omarbetade utgåvan av Jag och min son 1963 formuleras denna tankegång på följande sätt:

”Liv och livsåskådning måste följas åt. När de två gått isär är man meningslös.”

Jag och min son, 1963, sid 54

 

 

B. Citat med sidanvisning från de sju romanerna i Jernbane-eposet, utgivna från 1977 till 1999. Siduppgift finns också till den år 2003 utgivna samlingsvolymen Jernbanan, i två band.

 

1. Din tjänare hör, roman 1977, 257 sidor, Jernbanan 2003, del I, sid 7 – 192

 

Kapitlet ’Den underbare mannen’ i romanen ’Din tjänare hör’ inleds med orden:

”Det finns skurkar i denna värld. Men ock underbara människor. Träffar man en endaste av det senare slaget så räcker det en lifstid.”  Din tjänare hör, sid 11, Jernbanan del I, sid 10.

 

”Arla en morgon” pratar pappa-Mårten med sin dyrkade mamma-Lena om barnen och om  framtiden:

”Hon svarade på varannan eller var tredje fundering han kom med …” Din tjänare hör, sid 23, Jernbanan del I, sid 20

 

Så är det dags med dagens sysslor:

”De tog ned var sin lave potatis och gick ut. När de gjorde något tillsammans kom de in i en rytm som om de dansat.” Din tjänare hör, sid 26, Jernbanan del I, sid 22

 

Följande två citat handlar om en episod under dikesgrävningen på Månliden som givit namnet åt en kommande bok i Jernbane-eposet, ”Nabots sten”, 1981.

 

Pappa Mårten och sönerna arbetar med dikningen av Månlidens myrmark. Pappa Mårten prisar deras uthållighet och berättar för mamma-Lena vilka hjältar till pojkar hon har.

”Nabot blev också prisad, men hans ställning som uppfostringspojken… gjordes kännbar med små svidande medel… genom att pappaMårten aldrig tillrättavisade Nabot … Och genom att Nabot alltid bjöds först ur matsäcken.” Din tjänare hör. Sid 33, Jernbanan del I, sid 28

 

Så var det den där stenen vid dikningen…

”Det var Nabot som nappat på den. Om han hade bett om hjälp skulle han ha fått.

 Men alla såg att han ville vara ifred med den så man lät honom hållas….

På kvällen när husbondkarlarna gått in gick Nabot tillbaka….

En gång kände han det som om bara en tum fattades när han måste

släppa stenen? Han la sig över dikeskanten halvt avsvimmad?

När han såg upp stodo husbondesönerna där….

– Man kunde ju också lyfta upp stenen sa Didrik.

­– Jag kanske gör det en dag, sa Nabot och såg bort till smedjan.

Då hoppade Didrik ned i diket och lyfte upp stenen. Han blev

lysande vit över näsan och skrattade inte efteråt…

Nästa morgon låg stenen på dikets botten och Nabot visade sig inte.

Din tjänare hör, sid 34-36, Jernbanan del I, sid 29-30

 

”Allt är så utspätt med tid.” Din tjänare hör, sid 109 Jernbanan, del I, sid 81

 

Anna-Stava deltar i vårsådden och …

”for fort för att hinna stjäla åt sig små ensamheter där hon kunde föra

 sitt minne i bet. Hans händer. Hans busaron. Skorna, Ögonbrynen.

Hållningen. Ingenting särskilt. Och allt. Och att. Kom och var som du är.”

Din tjänare hör, sid 165, Jernbanan, del I, sid 123

 

”Men varifrån komma barnen? Dem sitta i träden och trängas med varandra och vänta på lämpligt folk att lura och överfalla. Så sätta dem föräldrar till världen utan minsta förbarmande. Barn som levat några år kan vara grymma. Men i jämförelse med de ofödda äro dem änglar.” Din tjänare hör, sid 124, Jernbanan del I, sid 93

 

”Hans röst satt kvar i deras hud en lång stund som en söt frossa.

Och de började längta efter honom.” 

Din tjänare hör, sid 190, Jernbanan del I, sid 142

 

 

 

 

2. Vredens barn, roman 1979, 330 sidor, Jernbanan 2003, del I; sid 193 – 471

 

”Skogen var för stor, för folktom. De få stugor som fanns i socknen var däremot

 för små och för tättbefolkade.” Vredens barn, sid 112, Jernbanan, del I, sid 282

 

”Himlen var en vit frånvaro; snön föll ur intet.”

 Vredens barn, sid 217, Jernbanan, del I, sid 373

 

Kusin Ludvig kan inte acceptera att Anna-Stava är bortlovad till Didrik:

”Ett missförstånd är begånget. Ett missförstånd. Hur skulle jag kunna känna det

 som jag känner det om hon inte vore tänkt åt mig?”

Vredens barn, sid 248, Jernbanan I, sid 400

 

Didrik hade kommit på besök en natt och

”…hon hade smugit sig ned och mött honom och de hade stått och sett på varandra,

bara sett på varandra och han sa: jag var tvungen att få se dig!”

Vredens barn, sid 249, Jernbanan I, sid 401

 

Stämningen var inte den bästa hos Lass’Annersas. Ansgar hade hutat åt brodern Lars och skickat ut honom och drängen Olof att köra in hö, och

”Ansgar satte sig vid fönstret med yxa och wettsten. Vässandet gnällde så att köttet otrivdes på benen.” Vredens barn, sid 271, Jernbanan I, sid 422

 

”Didrik och Anna-Stava stod mitt emot varandra i en osynlig båt som inte kantrade trots att en makalös storm rasade omkring dem. De förstod inte ett ord av vad som sades, ingenting rörde dem utom den ömsesidiga anblicken” Vredens barn, sid 306, Jernbanan I, sid 453

 

”Löftet fanns där: att Lillvattnet skulle befolkas helt och hållet, snart skulle de vara fem tusen med qwinnor och barn; och alla skulle få äta så mycket de orkade!” Vredens barn, sid 321, Jernbanan I, sid 466

 

Romanen Vredens barn slutar med att brudparet Didrik och Anna Stava lämnar festen och alla bröllopsgästerna…

”De slutade tänka där i risslan. Men allt tänkte sig i dem som en enda härlighet;” sid 326, Jernbanan, del I, sid 471

 

 

 

3. Nabots sten, roman 1981, 306 sidor, Jernbanan 2003, del I; sid 473 – 730

 

Citaten från Nabots sten handlar om den tid då Didrik och Anna-Stava är husbondfolk på Månliden, med lanthandel och snallarställe och jordbruket i pappa-Mårtens händer. Det handlar om Olförare Didriks storartade planer för Jernbanan till Lillvattnet något som endast kan överskuggas av Storsonens födelse. Boken inleds med en promenad på Flakmyran en magisk plats där Didrik tänkt att Jernbanan ska ligga, och deras samtal handlar om storsonen som ska födas.

 

”Det lovar jag dig Flickan, att om jag så är vid världens ände! Att jag ska komma och ta emot när du föder Sonen.”  Nabots sten, sid 12, Jernbanan I, sid 149

”Kommer han på första snön – eller dessförinnan? Däromkring, sa Anna-Stava.”

Nabots sten, sid 13, Jernbanan I, sid 480

 

Jernbana. Först och främst. I och med J.B. kommer allt det andra att tillfalla oss – hela socknen kommer att blomstra…” Nabot sten,sid 25, Jernbanan I, sid 490

 

Framåt hösten återvänder Didrik från en resa till en skogsauktion i Skjellet:

”Det skymde så att han inte … kunde se om Anna-Stava var i klungan av husfolk

kringom farstubron.

– Hon har pojkat, sa pappaMårten

… men de var inte dubbelt så glada,

 ja knappt glada som vanligt

när han kom hem från sina resor.”

Nabots sten, sid 63, Jernbanan I, sid 523

 

Och efter en rad avledande manövrer var han redo att

”storma uppför trappan till sin unga maka och dess nyfödde Son. …”

Nabots sten, sid 64, Jernbanan I, sid 524  

 

Och där möter han svägerskorna som varit behjälpliga under den svåra förlossningen:

”Han var navelbunden. Två varv runt halsen, du! Hade Kajsa inte kunnat linda bort navelsträngen, så hade han blivit strypt, du! Så hade moder och barn fått förgås!”

 

Didrik lutar sig över vaggan med en hand på vardera sidobalken och…

…han blev havande upp genom armarna. Han kände barnet genom lindor, bädd och trä

så att han gungade. Allt blev vagga. Hela hans kropp. Golv. Väggar. Hela huset. Månliden Lillvattnet. Vägen till Skjellet. Vägen uppåt marka…  Allt väntade på denna varelse.

Allt ville den väl.

    Men ännu var barnet oklart, som i en dimma. Didrik såg på det av alla krafter

och sakta kom det fram ur dunklet… besvarade faderns blick… Vilket godkännande,

vilken hemlighet – att sonen hade försvunnit i vadsomhelst om Didrik inte hade kommit och

sett ut honom.”

Nabots sten, sid 68, Jernbanan I, sid 527

 

”I ett tidigare liv, för en timma eller ett kvarter sedan hade han avsvurit sig Jernbanan om endast Anna-Stava ville leva. Nu återtog han löftet… det var ju för Sonens skull som Jernbanan måste byggas,…Det var sonen som krävde att socknens alla föräldrar och barn skulle hava liv och  övernog!

Nabots sten, sid 69, Jernbanan I, sid 528

 

Men efter dessa storartade visioner kommer plötsligt ansvaret för stunden:

Nu måste fadern hitta något för Sonen att äta! Och nere köket finner han ”kvinnan med vargmössan” som ammar ett litet barn. Didrik ber henne följa med uppför trappan:

 

”Vi hava en nyfödd som är i större behov av hjälp än hedenna, sa Didrik … Och fastän han nu var hård trängde en aning genom hans händer – att även detta småbarn var underbart och … hade möjlighet att förljuva sin fader om endast han höll sig inom räckhåll?.”

Nabots sten, sid 72, Jernbanan del I, sid 531

 

Och främmenquejnan följde med uppför trappan, ammade den nyfödde, och fick sedan stanna på Månliden som storsonens amma.

 

”Didrik påbjöd lydnad för henne. Vad hon behövde i mat och uppassning he ska hon hava! Han hade börjat med att själv fråga henne om det var något särskilt hon önskade… och hon hade sagt: En hake på insidan till det rum där pojken och jag ska sova i fortsättningen.” Nabot sten, sid74. Jernbanan del I, sid 532

 

”Gårdsnatan. Ett urtypiskt sätt för en gård; ett röstläge; ett uttal; en vanföreställning; ett talesätt; en gångart; den särskilda doften; det omisskännliga särdraget för en familj – gårdsnatan, Nabots sten, sid 76 Jernbanan del I, sid 534

 

”Gårdsnatan här i Månliden är denna hustrudyrkan som Mårtenskarlarna väsnas med”, Nabots sten, sid 76 Jernbanan del I, sid 534

 

”Denna kvinna ingav henne en fruktan sådan hon aldrig känt för någon annan människa – och då hade Anna-Stava levat sina första 20 år i samma stuga som ’a Catarina-mor, som hållits för ett lejon.” Nabots sten, sid 79-80, Jernbanan del I, sid 536-537

 

”Anna-Stava försvarade Hagar med glödande huvud och halvkallt hjärta.”

Nabots stensid 96. Jernbanan del I, sid 551

 

”Gode Gud Jernbana! Kom hit människor! Hör oss! Tala med oss! Slunga oss om varandra! Vare samfärdsel!” Nabots sten,sid 142, Jernbanan I, sid 591

 

Gode Gud! Samfärdsel! folk! liv! Kom hundra rallare! med dragspel! och kort! och brännvinskokare! kom svavelpredikanter och klöskatter! kom riter och uppror mot riter!

kom allt! utom denna malande självförtärelse.”  Nabots sten, sid 144, Jernbanan del I, sid 592

 

”Men huru riktigt kan en sån som Nicke leva? Med alla dessa ungar! … Då skrattar Nicke och säger: Har man bara tillgång till en skog som Grenhulta kringom sig och ett strömdrag som Pjesaur eller Grundmyrån – nog tar man sig maten!”

Nabots sten, sid 158, Jernbanan del I, sid 604

 

”Han skyndade in och fram till vaggan, tog upp barnet, höll det intill sig.

Denna varelse försäkrade honom att allt i grunden var sveklös glädje,

att allt annat var små övergående missförstånd.

Nabots sten,sid 170, Jernbanan I, sid 614

 

”Men värst är broder Didrik härvidlag. Han skulle vilja flyga över skaren alla årstider.

Han vill att allt ska vara gratis!” Nabots sten,sid 185, Jernbanan I, sid 625-26

 

4. Den underbare mannen, roman 1983, 281 sidor, Jernbanan 2003 del II; sid 7 – 254

 

Didrik, Olförarn är starkt engagerad i planering av den efterlängtade Jernbanan. Överst Ros’n, chef för Jernbanebygget, frågar efter ett sammanträde där Didrik, vältaligt försvarat ett förmånligt avtal.

”Hur känns det egentligen att leva så här långt i norr?… Han tänkte efter och rodnade; det var mycket han skulle kunna säga om hur det kändes att leva, sa han. Oändligt mycket… Men ni herr Chef, som kan jämföra …jag undrar varje dag hur livet känns i Stockholm?… Och ÖverstRos’n sa att vilka distinktioner! Så här långt borta! Detta gav honom en tankeställare! sa’n, men han gav inga exempel på vad han brukade känna i Stockholm….

Och Didrik tänkte på Strömmen som var arg och otrevlig men som kunde delge vemsomhelst vad han hade av kunskap och vad han undrade över. Som om vetande inte vore något att skryta med och heller ingenting att snåla med utan en allemansrätt, rent naturlig?”

Den underbara mannen, sid 40-41, Jernbanan del II; sid 38-39

 

 

Didrik planerar en resa till Avaviken på vårkanten men kan inte riktigt bestämma sig.

”Och så en morgon kom Isac med det enda, avgörande…

”Jag längtar och vet inte vart… så det måste väl vara Avaviken då, som jag längtar till!

Didrik börjar skrika av skratt. – Mamma mamma mamma Stava! Hör du vad Storsonen säger!” Den underbare mannen, sid 59, Jernbanan del II, sid 56

 

Anna-Stava hjälpte till

”…att rusta ut honom ett par dagar med kläder, bröd, torkat fårkött och små råd om IsakMårtens behov; och gossen sjöng och sprang och gol genom hus och gärda och handelsbod: Avavaviiiken!” Den underbare mannen, sid 60, Jernbanan del II, sid 57

 

”Anna-Stava vaknade av bjällerklangen; den efterlämnade ett barntjut som hon inte kunde känna igen… Isak-Mårten vrålade… Avavavaviiiiken! gapade han…

Anna-Stava lät honom rasa… Hon hade anat att Didrik en dag måste låta också Isak känna på ”Olförarens naturart” detta häftiga lynne, kasten mellan hejdlöst godkännande och glömska.”  Den underbare mannen, sid 61, Jernbanan del II, sid 56

 

”Isak och Erika hade smeknamnet Brudparet – efter en vigsel som pojken fått se. Hans bästa lek var att tåga brudpar med Erika och enda bekymmer därvidlag var att han ville spela både brudgum och präst samtidigt.” Den underbare mannen, sid 62, Jernbanan del II, sid 59  

 

Didrik söker natthärbärge hos den utfattige Ferdinand Renström och hans matsäck blir kvällsvard för familjen och ersätter den torkade ekorrkropp som annars skulle ha räckt till dem alla. När Didrik frågar: ”Vad äta ni då, vintertid?” svarar mannen:

”– Ekorr’n finns ju… Och visst är ekorrköttet bra. Men utan salt är det som kärlekslöst. Som ingenting att skratta åt.

   Didrik lystrade – vilken sammanfattning av saltbrist: som kärlekslöst! Som ingenting att skratta åt!

  Det gudomliga anspråket på mänskligt liv: Det måste rymma kärlek! Och någonting att skratta åt! Dessutom.” Den underbare mannen, sid 85, Jernbanan, del II, sid 79

 

”Men, sa Ferdinand och trummade lätt mot väggen. Men men och men! Om det nu blir så

att Öfverheten kommer för att lyfta ut oss härifrån så ska dem få lyfta!”

Den underbare mannen, sid 88, Jernbanan del II, sid 82

 

Anna-Stava var opasslig och bad Almaflickan att läsa något som hon brukat

” Alma huttrade och drog ett fader vår som om hon repat löv av en asp till nödfoder. Hon hämtade trasor och vatten för modern att tvätta sig med och tog emot hyssjandet, tyst och buttert” Den underbare mannen, sid 99, Jernbanan, del II, sid 91

 

Didriks outtalade men egentliga ärende i Avaviken är ett besök hos Hagar som bjuder på kvällsmål och sedan varnar honom:

”Det var oqwinnligt av henne att framställa sig som invigd i affärer; som en karl!… Till slut sa hon att hon skulle kunna hjälpa honom… Han visste inte vad som var värst: de storkarlar han kände kunde tänkas stå honom efter livet eller att hon avslöjade det…

Hur kunde hon understå sig att tilltala honom som en man i yttersta fara?”

Den underbare mannen, sid 128-129, Jernbanan del II, sid 116-117

 

 

 

När de sedan förenas i en omfamning

”for ett il av smärta från nacken ut i armen och genom hela hans kropp…

han höll handen i luften och stönade låt bli mig

och hon släppte honom som en sten hon försökt lyfta över kanten…”

Den underbare mannen, sid 131-132, Jernbanan, del II, sid 119

 

”Hennes ansikte bytte utseende 

faderlösa flickans rådvillhet

där hon stod uppställd på sockenstämmans bord

HUR MYCKET BJUDES FÖR DENNA LILLPIGA”

Den underbare mannen, sid 132, Jernbanan, del II, sid 119

 

”Den korta stund som solen.” Den underbare mannen, Sid 157, Jernbanan, del II, sid 143

 

 

 

5. Järnkronan, roman 1985, 212 sidor, Jernbanan 2003, del II; sid 255 – 428

 

”Vingfot´n hade hört talas om Jernbanan och lurat på det alltsedan hon började byggas att han måste se och röra vid henne – deepp uti skena.” Järnkronan, sid 9, Jernbanan del II, 258  

 

”Holmgren hade försäkrat att invigningen i Vattnet … helt enkelt hade uppskjutits. Då den egentliga olförarn tillfälligt var bortrest hade Oscar sparat sitt krut…”

Järnkronan, sid 12-13, Jernbanan del II, sid 261-262

 

”Dessa svidande skämt – att våga säga uta sjetta – på det släta, på hala skaren, på bar backe” Järnkronan, sid 14, Jernbanan del II, sid 262

 

”Ett ögonblick trängde sig pappaMårten upp emot sonen… Fadern var sin son när denne vid sex års ålder hade misslyckats med att tända eld på snön och pappaMårten hade gömt honom intill hjärtat under stortröjan” Järnkronan, sid 26, Jernbanan del II, sid 272  

 

”Nio månader på fästning – det är bara här i världen. Han har inte svurit bort sig.

Det är mitt enda tackämne. Men skammen mamma? Jo jo. Men det finns som är värre.”

Järnkronan, sid 31, Jernbanan del II, sid 276                                                                                                                                                   

”Men visst hoppades man på något outsägligt. Att Invigningen skulle kännas.

Att en upplyftande tillhörighet. Att de skulle försvenskas av Konungens närvaro.” Järnkronan, sid 36, Jernbanan del II, sid 281

 

”… att det fanns ett sam-vett i naturen som höll ihop allt, att träd, vatten, myra, björn, ekorre, kråka och sork alla visste om varandra? …

   Att varje enskild varelse löd en lag som utgick från det hela? Att allt levande höll ihop – genom tusen strider och smekningar

   att människan kunde bli delaktig i detta sam-vett om hon ville leva som ett djur eller ett träd, om hon ville uppöva de sinnen som förnekades från pottans år och genom konfirmation och exercis, vigsel och lagfarter. Det kostade bara orden. Bara modersmålet. ” 

Järnkronan, sid 91, Jernbanan, del II, sid 328

 

Landet var ett långdraget skri av skönhet. En märr stod och svängde sin bakdel på en äng, neg och svängde och hävde ur sig en skimrande säck som hade ett föl i sig”

 Järnkronan, sid 209, Jernbanan del II, sid 428

 

 

6. Lifsens rot, roman 1996, 280 sidor, Jernbanan 2003, del II; sid 429 – 656

 

”Den gröna köpesoffan hos Riksdagsman Gustavsson dömde ut sofforna därhemma som olyckans reden.” Lifsens rot, sid 11. Jernbanan del II, sid 43

 

”Riksdagsman Gustafsson hade stått inför Konungens Tron, och hade därför högre skäl att se förgrymmad ut? …           

… När Rikets man kom hem från Stockholm och höll räfst och rättarting – då blottnade Madam Gustafsson ihop och kröp till sängs.”  Lifsens rot, sid 12. Jernbanan del II, sid 439-40

 

”Konungen har intagit sängen – Temperaturen är nu på eftermiddagen 37,6 grader… Han småskrattade, kom ska Rönnog få se något storslaget. …och hans stobb stod i vädret och han tog efter hennes hand.” Lifsens rot, sid 13. Jernbanan del II, sid 441

 

Fröken Märta Pettersson håller föredrag i Alanäsets föreningshus:

”osten är ju som kronan på verket! Osten visar hur kreaturens suckar inte varit förgäves!” Lifsens rot, sid 15. Jernbanan del II, sid 442

 

”Att en dag bli som mejerinnan Fröken Märta Pettersson!” 

Lifsens rot, sid 16. Jernbanan del II, sid 443

 

Artur Engman som uppvaktar Rönnog är annorlunda:

”Med lugn röst talade han om samhällets olycksbarn och bolagens rofferi – tills hon en dag bröt ut tror du inte ens att Den Onde finns!” Lifsens rot, sid 23. Jernbanan del II, sid 448.

”…hon blev svagare i sitt motstånd och han kom till det absolut förbjudna – straffets rot… Lifsens rot, sid 24. Jernbanan del II, sid 449

”Vad var det där, sa hon när hon äntligen hittade små ord. Och han sa, det är själva glädjen. Om du kunde se dina ögon och höra hur du sjunger när du lämnar melodin.

… den här erfarenheten passade inte ihop med något annat än Love Diot´n som varit Själva

 Glädjen.

… och hur farligt det var att använda det ordet lycklig som var förbehållet dem som i Herranom dö.” Lifsens rot, sid 25. Jernbanan del II, sid 449-450

 

Menade han att hon skulle röra vid hans onämnbara? Jo och varför inte – om hon tyckte om honom? Det gjorde hon visserligen, men att med sin hand rör vid hans stobb – det vore som att röra vid en oblat… taga emot en oblat ur prästens hand – med sin egen hand – i stället för med sin mun

Det finns ju ändå det som är förbjudet!

… Och när hon somnat drömde hon att hans skratt blev illmarigt, han blev rödbrusig i ansiktet och sa kan du taga oblaten i mun, kan du ta stobben lika gärna, så slipper du besudla dina fingrar.” Lifsens rot, sid 26. Jernbanan del II, sid 450

 

Människan är ändå bättre än det småaktiga gnat vi håller på med (till vardags)”.

Lifsens rot, sid 27. Jernbanan del II, sid 451

Anm: ”till vardags” säger Sara när hon läser sid 27 i talboken Lifsens rot

 

”Love Diot´n hade hindrat henne att från att skicka sig som det hövdes vid båren, hon hade inte kunnat förmå sig att ens röra vid hans hand.” Lifsens rot sid 34. Jernbanan del II, sid 456

 

Ett litet råd från August Engmans mor:

”tag emot böckerna, Rönnog! Deras värde kan ge sig tillkänna – efter en viss lagringstid.” Lifsens rot, sid 35. Jernbanan del II, sid 457

 

När lärarinnan Amanda skickar hem en skolunge med order om lusfrihet i skolan omringas han av kamraterna:

”Hånade de honom? Nej firad som en hjelte blev han. Hans kamrater tiggde lus!” Lifsens rot, sid 38. Jernbanan del II, sid 459

 

Isak Mårten kör mjölk från Ecksträsk till mejeriet i Järvsliden där Rönnog är mejerska. De tömmer femtiolitershämtaren tillsammans sedan Isac Mårten hjälpt henne dra upp locket. Efteråt sätter hon på locket utan hans hjälp fastän hon tyckte att det bästa varit då han lagt sin hand över hennes, över lockets handtag.

”Hon vågade inte se på honom utan såg på hans bror som var ännu magrare. Som om en utstuderat vacker fattigdom hade stått där bredvid och varnat henne.”

Lifsens rot, sid 41. Jernbanan del II, sid 462.

 

De möts också vid körens övning högt upp på Järvslidsberget med den enastående blå utsikten över Vättberget, lika vackert som Japans heliga berg Fujiama:

Det var samma sånger som körerna i Alanäset, Öfre Selet och Liljevik brukat sjunga,

 men de blev alla nya tack vare Isak Mårten som stod där vid en rönnflock.”

Lifsens rot, sid 42. Jernbanan del II, sid 462

 

”Och man gjorde försök att påminna Isak om att han var en utbyssare. Hur färdades man en kväll som denna från Ecksträsk till Järvliden?”

Men Isac Mårten svarade att han tagit Drottning Kristinas väg som gick rakt genom Eksträsk och ned till Järvsliden. Det var ju …

”– att så gott som bo på en klövjestig som en drottning ridit utefter för ett par hundra år sedan…som en annan Isabella…åtminstone i fantasien…. och häcklarna blev försenade med sina pikar så snart han sagt ”Drottning Kristinas väg…”

Lifsens rot, sid 43, Jernbanan del II. sid 463

 

Och dansmusik tränger ut från Stamparstället, medan sångkören skingras….Vintern raa! Ja ja han är bra och snäll med barna! Genom att inte låta dem komma! Men kvantingen som träder i salen in – vad är det med honom som får allt att spritta… Om barn vet en Kvanting ingenting! Utom att barn – de får skylla sig själva.”

Lifsens rot, sid 44. Jernbanan del II. sid 464

 

Rönnog och Isak Mårten samtalar efter sångstunden, jämför sina namn…

… och hon berättade om sin ungflicksdröm, som varit stark som en händelse i fullt dagsljus. När hon stjälpte den där skottkärran över aposteln Paulus.”

Lifsens rot, sid 46. Jernbanan del II. sid 466.

 

Isak Mårten var av samma sort som August Engman, men Engman hade ju varit fritänkare:

”från och med nu fick hans mor övertaga hela bördan att bedja för Engman. Rönnog tyckte inte om att bedja”. Lifsens rot, sid 47. Jernbanan del II. sid 466.

 

Nu är det så ordnat att han har en särskild son, som betalat den himmelske faderns fordringar på oss andra”. Lifsens rot, sid 47. Jernbanan del II. sid 466

 

Vad menar du med arvsynden? kunde Rönnog fråga och Isak sa: Jag tror det är olika.

Och så följer en dialog med en rad citat, från Lifsens rot sid 49, och Jernbanan, sid 467

 

För min mammaStava är det matlusten säger IsakMårten:

det är tänder och naglar och matsmältningsapparaten som är den medfödda synden.

 Att varje måltid är en förbrytelse.” …

Är hon ett matvrak då? frågar Rönnog.

Nej, tvärt om. Men hon tänker ständigt på matens betydelse

”Födan är som en daglig nattvard – för henne utgiven.”…

 

En gång munhöggs hon med en predikant som höll med, men Luther hade sagt att vi skulle vara glada och ”synda tappert” när vi äter människosonen i vårt dagliga bröd.

 ”Doktor Luther är en blodtörstig gris, säger hon (MammaStava).”

Men att hon törs säga så. Jag trodde hon var beskedlig, säger Rönnog och Isak Mårten svarar:

”MammaStava är förkrossad. Men absolut inte beskedlig.”

 Lifsens rot, sid 49. Jernbanan del II. sid 468

 

Ingvar, som alla visste var lat hade fått något åt bröstet och legat på sofflocket hela hösten:

”Hösten har varit mycket vacker. Jag har nämligen byggt mig en fiol”,

Lifsens rot, sid 51, Jernbanan, del II, sid 469

 

Rönnog hade antytt att hon skulle resa hem under stängningtiden på högsommaren.

Ändå kom han inte den sjätte lördagen. Hon läste…

”Höga visan, om sjuk av kärlek, och det tröstade henne inte. Sjuk?! Hon var inte sjuk. Inte ens klen. Hon var ursinnig.”

Lifsens rot, sid 54. Jernbanan del II. sid 472

 

Rönnog ger sig ut på cykeltur uppåt Ecksträsk och stannar vid BullerAdas åbäkiga timmerhus.

”… kåken var tänkt som en herrgård. Av en väsakuse, som kommit nerifrån Sverige där dem hava sådana.” Lifsens rot, sid 56. Jernbanan del II. sid 474

Rönnog kommer fram till Gården längst bort i Ecksträsk och Isak Mårten kommer springande, bjuder in henne och där möter hon pappaDidrik, mammaStava de magra bröderna, systern Maja och en liten flicka med sin mamma Olga som Rönnog inte ville veta vem hon är. När flickan bråkar hotar Olga att sälja henne till gammellappen så han stoppar henne i säcken som han drar omkring med. Varpå

 

”…Didrik Mårtensson sa att socknens egentliga stamfader hette Mattes, och var lapp, så man hade förbjudit den där fula visan om lappen som stal kristna barn.”

Lifsens rot, sid 64. Jernbanan del II. sid 479

 

När Anna-Stava läste tack Gode Gud för maten störde Olga igen och sa: Jämt när mamma sa så där brukade pappa säga, var så god! Och när det inte fanns mer mat att bära hem försvann han. Vart då? frågade någon och Olga svarade:

” …till Gällivara? Eller Amerika? Gick och hängde sig? Vad vet man. Han var inte den som krusade.” Lifsens rot, sid 64. Jernbanan del II. sid 480

 

”Men trotset i den där kofsan; om hon inte var mager berodde det på att hon tjuvmjölkade åt sig? Det fanns en fattigvrede som Rönnog gillade. Och dock. Det fanns ett gläfs i hennes egen strupe som hon inte ville bli påmind om. En sån där slöra borde köras på porten.”

 Lifsens rot, sid 64-65. Jernbanan del II. sid 48

 

”Hur skulle vi uthärda fullkomligheten om den inte vore tillfällig”

säger Isak Mårten som svar när Rönnog påpekar att vattnet i Krondiket inte är klart och friskt. Lifsens rot, Sid 72, Jernbanan del II, sid 486

 

Isak Mårten följer Rönnog på hemväg och de träffar Buller Ada som kommer ut på gårdsplanen med lillflickan Septima i kjolarna.

 

”Etta`pöttn jenna. Hon var ju int fullburen. Skulle ju ha kolat inom ett par timmar. Men har man bröst som en hylla så kan man väl använda dem till något bättre än åtlöje…

Och Isak Mårten sa: … Tänk dej vilket värmeskåp. Och sussa där och gunga omkring oavsett om modern satt eller gick eller låg! Och få lyssna till den rösten – inte bara med öronen. Aldrig har jag haft det bättre än de veckor när lilla Septima låg och ruvade sig färdig på mig.”. Lifsens rot, sid 75. Jernbanan del II. sid 488

 

Rönnog får besök på mejeriet av Esset, en ung man med ett ”bedårande, odygdigt ansikte”. Hon hade just tagit emot några småhinkar och flaskor från någon utby och …

”- vem som helst kunde se att det var osilad fattigdom som – hon hade inte sett Esset och medan hon stod bortvänd och kämpade med ett lock…”

Lifsens rot, sid 80, Jernbanan del II 492

 

Esset hjälper henne med locket, kallar henne mejerinnan, köper en bit ost och berömmer rönnbären, söta som vin när de fått sig en frostknäpp. Och säger:

”Vi ska göra en utfärd med automobilen åt söndan. En hop ungdom. Kom med!” …”

Lifsens rot, sid 81, Jernbanan del II sid 492.

 

Rönnog väntar/fruktar kvällsbesök av Esset efter en söndagsutflykt i hans bil:

”Hon drog ned rullgardinen så att han skulle förstå att hon gjort natt och hon drog upp den igen för att ingen skulle tro att hon hade ett förbjudet söndagsaftonsbesök”

Lifsens rot, sid 85. Jernbanan del II. sid 496

 

Samma söndagskväll kom ett böl nedifrån skogsdungen upp mot landsvägen, det var Tovan, den månadsrasande som flämtade, råmade och grät. Några karlar gled upp bredvid henne … tog med henne till bilen, ytterligare några män hoppade upp på flaket när bilen stånkade sig ut ur byn…

”Och natten blev oupphörlig. Hon var Tovan som straffades och straffades för sitt brott att vilja bli havd och rådd och hädd. Hur ett straffande pågick i någon koja eller mot ett kolvedsklipp. Som om byn varit en enda staggtuva och himlen en tjur som bökade upp den och trampade ned den – onyttig som den var.” Lifsens rot, sid 87. Jernbanan del II. sid 497

 

Andra sökte sig ut som om luften i stugorna inte förslog…Och de for dit.

På cykel, springande, masande…

”… Och de dunkla ställena i Gamla Testamentet som tuggade skökan i porten var plötsligt förståeliga: man måste straffa en människa som ville som en karl!”

Lifsens rot, sid 87. Jernbanan del II. sid 498

 

Karl-Anders och Mia, Tovans fosterföräldrar som försökt skydda henne genom att stänga in henne i en bur ”de dagarna” tar henne till fähuset för att bada henne. Där finns också den nu mycket gamla kon, som en gång hittade Tovan, nyfödd under en buske. De hälsar på varandra och Mia ser att kon gråter.

”Men kons tårar sade för Mia att medlidande finns och kan visa sig genom kreatur – om alla människor är förhärdade. Tovan lät tvätta sig och bli avtorkad. Hon gjorde inte motstånd och brummade inte som annars ”de dagarna” och hon leddes tillbaka in i buren.”

Lifsens rot, sid 89. Jernbanan del II. sid 499.

 

Du tänker att inte behövs så mycket för att få maten, men knappt hinner du säga tack godegudförmaten så längtar du efter kaffe – och var växer det? Långt bort, där är mycket hett så att arbetarbasen har hjälm…

”Varför han också går med piska när kaffeplockarn knäböjande sträcker fram sin flata korg rågad med bönor…” Lifsens rot, sid 99. Jernbanan del II. sid 507-08

 

När Isak Mårten är inkallad under första världskriget skriver han brev till Rönnog och berättar gärna om sina grannar:

”Först skrattar man åt vissa saker och sedan biter sig någon enskildhet in i ens sinne så att man ständigt undrar över dessa konstiga kroppar.”

Lifsens rot, sid 95. Jernbanan del II. sid 504.

 

Rönnog blir uppvaktad av många – och brev får hon från Isak Mårten – men honom måste hon ju avvisa – men varför kom han inte ….

”Väven var hennes enda tröst. Lakan, Handdukar, Bolstervar, Fälltäcken, Trasmattor, Gardiner”  Lifsens rot, sid 96. Jernbanan del II. sid 505.

 

Och brev kom från okända beundrare

… skrif till ”Ismael” poste restante Sjkellet.   …skriv till singaturen ”orren” p.r. Lappträskvattnet.” Lifsens rot, sid 97. Jernbanan del II. sid 506

 

Till slut får Rönnog ett besök av Isak Mårten och de sitter i timmar och talar om att det inte kan bli dem, men ” … ja får man aldrig vara med på något bättre än sitta och göra slut med en sådan människa, så får det räcka – så har man ändå varit halvägs opp i himlen”

Lifsens rot, sid 144. Jernbanan del II. sid 544

Så går var och en till sitt, men senare på natten vaknar de upp, var på sitt håll och går ut för att möta varandra …

”… halvvägs mötte hon en karl, lika redlös som hon. Och stod där kropp mot kropp en lång stund två armlösa stollar, som två heta stolpar, som skulle ha fallit om de inte lutat sig mot varandra. Snyftningar och skratt dunsade omkring inuti dessa beläten som inte visste vad de hette. Isak Mårten Mårtensson och Rönnog Martinsson.”

Lifsens rot, sid 146. Jernbanan del II. sid 546

 

Och så blir det de två och

…”kanske det är så tänkt att jag är den som skall hjälpa dig Isak Mårten.”

Lifsens rot, sid 147. Jernbanan del II, sid 547

 

 

 

Isak Mårten berättar om timmer avverkning under vintern och om den osannolika färden med Amos på det fullastade timmerlasset som glider nedför den ishala backen:

” och likväl! den hästen! Han står! Fastän han far

    och gossen på lasset – han står!

    Av himlens höjd oss kommet är

    Erika kär som trogen är min enda brud

    var du tvungen dö? för att kunna hjälpa oss nu…

    fråga inte så…

Och enkelt, som om den stående färden varken rubbat hästens mod eller stockarnas läge, började Garibaldi lunka när farten avtog och han fortsatte bara och kom fram till avlägget där han stannade – om nu Amos proade eller inte ?”

Lifsens rot, sid 112, Jernbanan, del II, sid 518

 

”Av byar vars befolkning hade den huvudsakliga uppgiften att förse skogsindustrien med timmer och massaved kunna nämnas byarna i Lillvattnet Socken som – före motorsågens och de moderna kartornas tid – voro etthundrafemtio till antalet…”

Lifsens rot, sid 100. Jernbanan del II. sid 509

Därefter följer en uppräkning av de hundrafemtio ortnamnen, Lifsens rot, sid 101 och 102

 

Gården i Eksträsk har svågern Ansgar köpt åt sin syster AnnaStava och familjen när Månliden gått på auktion och Didrik till fängelse. När Didrik återvänder från fängelset och finner att Isak Mårten är husfar, utbrister han:

”…för att nu vanäran skall bliva fullkomlig föreslår jag att D. Mårtensson med sin hulda maka, avhyses från detta ställe som Anna-Stavas ädle broder Ansgar Larsson inropade. Lifsens rot, sid 126. Jernbanan del II. sid 530

 

Men snart förlorar sig Didrik i diskussioner om traktens öde och beroendet av fosterlandet. Hur man finner sig i att dika otjänlig mark med bidrag från staten istället för att gräva för järnbana och elektriskt ljus i varje stuga.

”Hellre dika i Signemyran och uppbära bidrag från Kronan via Hushållningssällskapet – än gräva för ljus. … Och Nikanor den filistéen, han gormar vad angår den oss? … Är vi sådana kreatur att vi inte känna skillnaden på väglöst land och civilisation, säger jag. … Ska vi vänta tills de veta det? Ska vi vänta tills de veta hur elektricitet uppkommer?”

Lifsens rot, sid 128. Jernbanan del II. sid 531-32

 

”…förvisso fattas kunskaper men ej tankeförmåga! Allt eftersom upplysning kommer! Så snart även elektriciteten möjliggör för oss att läsa vintertid – då fattas visserligen ännu böcker…” Lifsens rot, sid 169. Jernbanan del II. sid 566

 

Isak Mårten sköter gården, avverkningen och försörjningen sen de flyttat till Ecksträsk. Många var diskussionerna om hur de skulle försörja sig alla och därtill få pengar att betala faderns skulder efter konkurs och fängelse.

… han mindes faderns försök att få grannarna att gå ihop i ett gemensamt köp, och deras vägran. Lifsens rot, sid 123. Jernbanan del II. sid 528

 

Det är Otto Wikman, indrivare från Vattnet han handlar med, han som har samlat ihop alla Isak Mårtens skuldsedlar för att kräva honom när han råkar ha fått pengar för avverkning eller timmer. Han säger att de träffats på Månliden som barn men Isak Mårten var liten då och kanske inte mindes…

”Han talade riksmål, men kunde bondskan, om han ville… Vilken stamtavla man än försökte rita upp åt O.V. så var den skamlig. Men när skam nått en viss höjd upphör den att vara pinlig. Den kan få något storslaget över sig. Personen blir liksom utom all tävlan. Särskilt om han vägrar ställa upp i tävlan. Utan håller sig vid sidan om. Och kan göra sig osynlig vid behov. När O.V. fällde ögonlocken var han som ansiktslös.”

Lifsens rot, sid 120. Jernbanan del II. sid 525

 

Och många visste och kunde berätta att det handlade om Hagar som ammat Isak Mårten på Månliden och haft pojken Otto med sig, men ingen nyfödd att amma:

”Hon kunde väl kasta ut en unge sådär som en hattask ur risslan längs vägen…”

Lifsens rot, sid 125. Jernbanan del II. sid 529

 

Isac Mårten om ett allvarligt missöde som blir till hjälp och vänskap i skogshanteringen:

”Hur skulle man kunna leva om inte turen då och då lurade på en människa

 – som kärlekens list.” Lifsens rot, 1996, sid 163, Jernbanan del II, sid 560

 

”Sen införde D.Mårtensson det talesättet – asch det kan vi betala med en veckas snallarresa Skjellet – Avaviken tur och retur”. Lifsens rot, sid 165. Jernbanan del II. sid 562

 

Rönnog försöker få ordning i hushållet och

”göra kammaren till finrum – där Riksdagsman Gustavssons ottoman och den höga mörka chiffonjén med spegeln och boklådan efter Engman skulle få åtminstone ettakulln att känna sig borta.” Lifsens rot, sid 167. Jernbanan del II, sid 562

 

Som nygift möter Rönnog familjens fientlighet men också Isak Mårtens dyrkan:

”… Qweinas Sanna Väsen som Idel Godhet, en inbillning som gått i arv från pappaMårten i Månliden och dennes urbota dyrkan av mammaLena…”

Lifsens rot, sid 171. Jernbanan del II. sid 567

 

Vad fatta dig Rönnog?

”En blick ut i rummet och luften kommer emot mig som taggar.

Jag andas tills hela mitt inre är ett törnesnår. Men ser du inte att jag älskar dig?

Just det! Du är fri att älska du. För dig är luften så god att du inte märker att du andas”. Lifsens rot, sid 172. Jernbanan del II. sid 566

 

”Rönnog  hade just tagit ett ägg ur redet för att räcka honom och …. beundran försenade honom i greppet så att ägget föll mot golvet. … Isak Mårten mindes det där ägget som ett tecken sa han. Så att varje gång hennes humör tvärvände kunde han säga vad var det nu för ett ägg som brast för oss.” Lifsens rot, sid 171-172. Jernbanan del II. sid 568

 

När bröderna braverade med sina snarade ripor klandrade hon dem med uttryck naturliga på hennes modersmål men rena hedendomen på Skjelletmålet. Och när det gällde gränsen mellan bönder och jägare då kom domsorden från Alanäset fram:

”Aldrig har bösshålet kunnat fylla rövhålet!” Lifsens rot, sid 176. Jernbanan del II. sid 572

 

Men småbröderna hade fått lära sig att

”…röv det sa man inte! Stussen, stuven, ändan – på sin höjd arshålet. Men röven – det var de ogudaktigas språk.” Lifsens rot, sid 177. Jernbanan del II. sid 572

 

”Ordet kåt använder vi bara om hästen – när han är yster och glad. Men på svenska betyder kåt något annat: upptänd av kättja.” Lifsens rot, sid 177. Jernbanan del II. sid 573

 

”Det verkliga fattigtecknet är att se en odugling stoltsera i söndagskläder och oförtjänta prydnader! Då vet man att man har att göra med en KOFSA! Eller en DALKUS!”

Lifsens rot, sid 182. Jernbanan del II. sid 577

 

”Glöm inte att du är vredens barn: Maten kan du intet försaka! Äter du uselt blir du usel i arbetet och dina barn utan arbetslust!” Lifsens rot, sid 183. Jernbanan del II. sid 578

 

”Doktor Ström sa att de är beundransvärda dessa landets qweijn-folk med sina enbär – fastän de inte vet hur det går till. Men det finns eteriska oljor i enebusken som frigöras av värmen och som stiger med läkedom…opp i arsfittan ska vi tro!”

Lifsens rot, sid 190. Jernbanan del II. sid 583-84

 

Är det viktigt att ha roligt, sa Rönnog

”Men vad skulle man annars leva för? Karln dör. Och ungarna försvinner för en. Och vadmalsnålen går av i symaskinen.” Lifsens rot, sid 191. Jernbanan del II. sid 584-85

 

”Det hette sen att Nöija fra Luul hade räddat Isak Mårten med vedträn som drabbat oxen som en hagelskur. Och hela byn förlät henne vissa frufasoner tack vare denna rådighet. Som om en äkta kärling fanns i Rönnog när det stod efter livet.”

Lifsens rot, sid 198. Jernbanan del II. sid 590-91.

 

”Nänä. De hånbläng som Råbertus och Rönnog ger varandra

 är inte förnuftiga och inte fina…

men de vet något om HOT och om Basen i kören av fromma sångare

   och om ursinnet: Säg det då!

   och om vägran att svara när förhöret står på

   och om lifsens rot”

 Lifsens rot, sid 199. Jernbanan del II. sid 591

 

Men sen var amningen ändå god, lugnande; som om ordet välsignelse egentligen betydde bröstmjölk.” Lifsens rot, sid 215. Jernbanan del II. sid 604

”… att du inte blir en sådan som måste stoppas undan…”

Lifsens rot, sid 218. Jernbanan del II. sid 607

 

”Det är så med vissa av oss Guds barn: Vi är födda så högmodiga att Vårherre måste slå oss med fattigdom till kroppen för att vi ska kunna bli fattiga i anden.” 

Lifsens rot, sid 222. Jernbanan del II. sid 611

 

Rönnog beslöt gå med till utängsslåttern, hon ville se vad som gjorde grannen Ibrahim och Isak Mårten till sådana hjärtevänner. Jo, i barndomen hade de betat byns kor tillsammans – långa dagar, femtitalet kor och varje gård skulle ansvara för mat och kvällsmat – om de nu kunde. De visste ju

”…vilka gårdar som ömmade för pojkarna och vilka som inte hade råd ömma för något som helst och hur Ibrahim och Isak Mårten läste skrönor ur Gamla Testamentet och Kristens resa och uthärdade dagarnas längd, mygg och knott, kallregn och undernäring genom att vara två…” Lifsens rot, sid 225. Jernbanan del II. sid 613

­­

Och när en kalv gått ned sig i ett träskhål och pojkarna lyckats rädda djuret ur

”…misströstans kärr det som man icke fick fastna uti oavsett om man var pajk eller kalv och hurusom de lyckades under överinseende av en kör av kor … ”

Lifsens rot, sid 225. Jernbanan del II. sid 613. 

 

I en dispyt med Rönnog säger D. Mårtensson:

Det där om att ta plats – det är också ett mysterium. Kanske vet man inte hur stort utrymme man tar. Somliga känner sig hotade så fort dem se en medmänniska.”

Lifsens rot, sid 233. Jernbanan del II. sid 619

 

Rönnog söker gottgöra sitt stränga straff för lillasyster Majas olydnad och lek med Märtabarnet…

”Maja skulle få en blys, en söndagsblys – och Maja tog inte emot den…”

Lifsens rot, sid. 243, Jernbanan del II. sid 627

 

Utkast till brev från Didrik Mårtensson till Överste Rosen:

”Det skulle taga mig en hel bok att beskriva SpadarAbdon och hans förhållande till hästen. Än som kärlek. Och än som felslaget hopp om hämnd… Hurusom hans kära häst Stina dog för honom och likasom tog karlen med sig. Eller tog ’ pösen bort ur karln’ som vi säga på bondska.”  Lifsens rot, sid 246. Jernbanan del II. sid 630

 

”Ofvannämnde Goliat. Ni kan icke hava glömt hans namn och meriter på Jernbanebyggandets… Lifsens rot, sid 248. Jernbanan del II. sid 631

 

”…själv kastades jag ut som en hund och berövades medborgerligt förtroende  EFTER ALLT SOM JAG GJORT FÖR JERNBANANS IDÉ! Ty medge att det icke räcker med två skenor utefter marken! Någon måste också utröna Verkets andliga sida! Den civilisation som ligger i samfärdsel! Vad hastigheten betyder som sparad tid – här kan ordet spara sägas vara på sin plats!” Lifsens rot, sid 249. Jernbanan del II. sid 632

 

”Hon vävde. Vävstolen var hennes tillflykt. Och mammaStava sa till sonen att han måste försöka få sin hustru att inte ’väva bort fostret’.”

Lifsens rot, sid 257. Jernbanan del II. sid 638

 

D Mårtensson och Rönnog hade nu så gott som erkänt att de tjuvläst varandras skrifter

och nu ville Rönnog veta

”Var har svärfar läst den där raden han som icke arbetar skall icke heller äta!?

– Den står i gamla Testamentet och är ganska dum… Rönnog menade nog den här satsen:

– Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov!”

Lifsens rot, sid 267-68. Jernbanan del II. sid 646-47

 

Och var fanns den, sa Rönnog och höll upp sleven som ett slagträ där hon stod vid spisen.

”I det här underbara häftet sa Didrik och … drog upp det kommunistiska manifestet ur bussaronens djup…Här ska vi se och höra vad Karl Marx säger…

… men han kom inte längre förrän Rönnog nappade till sig texten lyfte grytan av elden och kastade ned manifestet i den…

Isak Mårten som suttit ur stånd att ingripa eller begripa – han fick tag i en 

säcktrasa och svepte över eld och händer och halva manifestet räddades.”

Lifsens rot, sid 268. Jernbanan del II. sid 647

 

… och Rönnog då! … En naturkatastrof är hon. Nödtorftigt överdragen med människohud. Hade hon inte sysslor att tillgå skulle hon misshandla folk”.

Lifsens rot, sid 269. Jernbanan del II. sid 648

 

”…och hon sa varken ”stenfostret” eller ”ofödingen”. Lättnaden var så stor att hon sa ”Diotn” – och med samma ömhet som hon haft medan lillebror också varit Själva Glädjen.” Lifsens rot, sid 271. Jernbanan del II. sid 649.

 

På sista sidan i Lifsens rot finns en rad som sammanfattar bokens innehåll:

”Och livet var underbart och övernog…” Lifsens rot, sid 279. Jernbanan del II. sid 656

 

Slutligen ett inte identifierat citat från Lifsens rot:

”samtal som varken klöste eller uppvaktade”

(mellan Rönnog och Isak Mårten)

 

 

7. Oskuldens minut, roman 1999, 223 sidor, Jernbanan 2003, del II; sid 657 – 827

 

Den sista boken i Jernbane-eposet inleds med en färd uppifrån skogen i

”ett marsljus så starkt att Isak Mårten varit tvungen riva sig ett par remsor av tunnaste

näver och sätta dem över ögonhåren för att inte bländas. Snön svarar solen; hästen är kolande svart mot snöns vita, och lasset som också är vitt av 1000 ripor i en skrinda.”

Oskuldens minut, sid 7. Jernbanan II. sid 661

 

Men någon annan hörs också på gården där härja i foran. Det är en flicka

som vill lämna okroppsligheten och komma till världen:

”Okroppslighetens tid: att vara på många ställen samtidigt att på en gång vara

inspärrad och utifrån så att hon är i denna fora, i mannens händer och häst och pung.”

Oskuldens minut,sid 8 Jernbanan II, sid 661-62

 

Och hon som har utsett Isak Mårten finns också på gården och

härjar runt dem som väntar:

”Där är Sonen som längtar efter Fadern och Hästen

i timmar har han stått där medan mammaRönnog

lagar mat nere i köket, Förbereder Makens Hemkomst

där kommer han, Pappa, klädd i svart häst

och dansande mán  och tjukans klang

och luften som vingar”

Oskuldens minut sid 8, Jernbanan II, sid 662

 

Och den natten förförde Nanna sina föräldrar:

”Så kunde Nanna få allt att samvärka därtill att hon fick sitt ägg att blomma;

och knappt att den mest burdusa bagarstuguhistoria kunde vänta till en

lämpligare morgon att bli berättad på – den som slutade med orden:

jag skulle fram, jag!”

Oskuldens minut , sid 10, Jernbanan II, sid 663

 

Den burdusa bagarstuguhistoria som Nannas framfart här liknas vid handlar om när Jonas mitt i bagarstugan hittar degtråget med den jäsande degen som i den värsta brudsäng och kryper ned för att undersöka var bruden gömmer sig, men…

” – så är det där brudbolstret bara som en enda deg och qweinen som äntligen ätit frukost kommer upp till dagens värv i bagarstugan…” Oskuldens minut, sid 30, Jernbanan II, sid 678

 

Och när de dragit upp honom så att han kom på fötter och hustrun slitit

av honom degen började hon förhöra:

 

”…hur riktigt tänkte du när du gav dig a´skaall ned i staijpa och vid

tredje frågan men vad riktigt tänkte du – kom han på sitt enda svar, Jonas:

jag skulle fram, jag. (I skull fram I) Sa´n.”

Oskuldens minut, sid 31, Jernbanan II, sid 679

 

”Isak Mårtens sätt att försöka hålla uppe allting; när han bad i kvällsandakten och framlade Bekymren för Den Högste – Stugans, Ladugårdens, Brödernas i Timmerskogen…

Men.…När han stod på kanten till undergång blev han storslagen, vacker, och Rönnog förälskade sej och ville att han skulle leva…”

Oskuldens minut, sid 33, Jernbanan II, sid  681

 

”När livet vill förgöra en människa låter det henne drömma”

Oskuldens minut, sid 46, Jernbanan II, sid 690

 

Att han skulle bli författare en vacker dag och därför kallades Inspé

av den oförstående storhopen. Härtill var det lämpligt att invända:

varför en vacker dag? Är det inte klokare att hoppas på en dag med busväder?”

 Oskuldens minut, sid 52, Jernbanan II, sid 695

 

”ja vi författare har det ju så att vi vill förstå allting…till och med oss själva…”

Oskuldens minut, sid 53, Jernbanan II, sid 695

 

”Oskyld är ett lömskt ord, det betyder ej ingift, utan familjeband.Frånvaron av -ig

är som en indragen tagg; hur skulden lurar;påminner om den medskyldighet

som ligger i att vara släkt.” Oskuldens minut, sid 57, Jernbanan II, sid 699

 

”Om man inte vill vara på ett visst ställe

     och man inte har någon annanstans”

Oskuldens minut, sid 92, Jernbanan II, sid 726

 

”och kornet är ju som mandelpotatisen godt, det är välsmakande, men jäsa kan det inte – annat än i brännvinskok och det får vi väl ändå utgå ifrån att icke!”

Oskuldens minut, sid 122, Jernbanan II, sid 748

 

”Mjölkleveranserna till Järvlidens mejeri betalar nätt och jämt månadsräkningen hos Kooperativa där man köper salt socker kaffe metemjöl råg makaroner ärter bruna bönor såpa sviskon margarin lut sagogryn tändstickor samt den norska sillkaggen – av ovan uppräknade kan du undvara det mesta utom saltet, rågen och jästen -  du glömde silvadd, flugfågnare m.m. …” Oskuldens minut, sid 122-23, Jernbanan II, sid 749

 

”…i kraft av något ämne som tillsättes det och lär vara giftigt som satan – utan att det känns – förrän sotsängen – den stunden den sorgen – man kan inte hålla på och sköta hälsan så fördömdat att det enda betyg man ska få på slutet blir detta: kusligt så väl bibehållen du verkar!” Oskuldens minut, sid 124, Jernbanan II, sid 750

 

”Mandelpotatisen är ju så ömtålig att hon bara blottnar till sopp för minsta frostknäpp om de skulle taga henne som hon är till kojan.” Oskuldens minut, sid 126, Jernbanan II, sid 751

 

”– allt detta odlande och krafsande i dessa magra marker har ett enda skäl och uppdrag:

att hålla häst och karl med foder invändigt och utanpå kroppen för att kunna avhugga och släpa ned timmer som far VART DÅ?” Oskuldens minut, sid 126, Jernbanan II, sid 751

 

offrade han sin egen vinterstuga, en gammal timmerkåk till en stor-sist-kol-mila.”

Oskuldens minut, sid 144, Jernbanan II, sid 764

 

”Så det är inte vi två då? Jomenvisst. Men Lillebror Ehart… han har alltid funnits…” Oskuldens minut, sid 145, Jernbanan II, sid 765

 

Dödinghistorier och ”försmädligheter” om både döden och dem som dör är vanliga både bland vuxna och barn. Som Love rimmar i en dårvers:

”… nöden var stor i lanne, nog räck´ snuse! sa Manne.”

Oskuldens minut, sid 96, Jernbanan II, sid 729

 

Det syfta på vad Gammelsystra Beata berättat om brodern Manne, som blev hågkommen för ett enda talesätt: ”nog räcker snuset”:

”…jag sa åt ’om: ska ja köpa snus åt dej, sa jag, när jag liks far åt Järvlia å handlar

men då koxe han uti mej och sa nog räck’ snuse, sa’n  och då jag kom hem hängde karln.” Oskuldens minut, sid 171, Jernbanan II, sid 785

 

En annan historia var

”grenen som var så svag för Urban att han fallit ned ohängd

och sen klagat över stöten i ändan”

Oskuldens minut, sid 171, Jernbanan II, sid 785

 

En rad citat handlar om Sabina, stormjölkkon som tidigt visade sig ämnad att bli ledarko.

Barnen kunde sättas till att köra korna till betet, men

”skräcken för Sabina … tvingade småflickorna att hålla ihop, att aldrig gå ensamma och alltid ha vidja med sig. Men vilken lättnad när någon vuxen erbjöd sig att köra korna till eller från betet – som den ödeskväll när Amos lovat ta hem korna på väg från slåttardagen.” Oskuldens minut,Sid 167, Jernbanan II. sid 782

 

”Amos var tomhänt, han litade på sin vuxenhet, att kunna ta sig förbi kohopen

utan att bli antastad” Oskuldens minut, Sid 167, Jernbanan II. sid 783

 

”det enda man kunde lita på med Sabina var att hon stod främst; fördömda koskrabba att vara högfärdig och enastående … och som han gick där blåste det till bakifrån, han fick en knuff men lyckades hålla sig på benen och som kastad upp ur marken var Sabina där..,” Oskuldens minut, sid 168, Jernbanan II, sid 283

 

”Amos skrek och Sabina råmade. 1000 år av fiendeskap som sovit mellan tamdjur och tämjare vaknade. Hon skulle kasta honom upp i luften så att han föll till marken och hon skulle komma åt att stampa sönder honom.”

Oskuldens minut, Sid 168, Jernbanan II, sid 783

 

”…mjölka marken direkt! kläm på grässtråna! sug själv! varför ska Sabina med sina fyra magar stå och trå och tugga och idissla tills juvret värker…”

Oskuldens minut, sid 172, Jernbanan II, sid 786

 

”1000 år av milda svar mot klaven, båset och grimman – nu räcker det.

Tamheten är slut – gossekarl!” Oskuldens minut, 172, Jernbanan II, sid 786

 

” ­– att taga emot folktäv som en gudagåva så hårt är det att kvävas”

Oskuldens minut, sid 172, Jernbanan II, sid 786

 

”nödropet att någon ska komma och hjälpa en ur en stund som stannat, en stund där allt är gyttja, smärta, djur. Och så kommer brodern och tiden ruckar igång på något sätt men har då skammen med sig… Om åtminstone han blivit sparkad av en häst. En karl blir inte antastad av en ko, det ska räcka med att karlen ryter till för att kokräket ska veta två sorter.” Oskuldens minut, sid 179, Jernbanan II, sid 792

 

Efter olyckan med Sabina och Amos undrar alla vad som ska ske med kon och med Amos förlorade tänder. Morgonen efter vaknar Rönnog:

 

”ja vissa hava’ne så bra – dem veta int att dem leva. Så bra hade hon det nu: inte en tagg.” Oskuldens minut, sid 199, Jernbanan del II, sid 807

 

”… allt nynnade vänligt över jorden glänser… själva luften mellan träd och hus, en darrande glans som inneslöt henne eller utgick från henne…”

Oskuldens minut, sid 199, Jernbanan del II, sid 807

 

”… ingen tanke, åtminstone inget beslut drev henne, det var bara

som i körens visa Hon gick sig ut en afton, eller var det en morgon?”

Oskuldens minut, sid 199, Jernbanan del II, sid 807

 

”Hur de svarade henne… vänligt vänligt… Sov det ett ljus längre ner

bland stråna som vaknade och svarade när hon gick förbi?”

Oskuldens minut, sid 200, Jernbanan del II sid 807 – 808

 

Och från den morgonpromenaden återvänder Rönnog med Amos förlorade

tandgarnityr och deltar i beslutet att Arg-qwegan skickas till slakt.

 

”…halva byn visste det säkert redan, att Arg-qwigan däri Mårtens sånär hade dräpt Amos, ”bäst’n däri högmods’huse denna”. Och att han i den kusliga bataljen hade tappat Kronans tandgård.”  Oskuldens minut, sid 201, Jernbanan II, sid 808

 

Ett långt citat handlar om vad som väntar den räddade Amos

bland ungdomarna på Aintja-logen.

 

”vägande fram och tillbaka kind mot kind

rusande framåt och bugande bakåt som i den nya dansen  

som Månstrimman visat på Aintja-logen – tango kallas den –

och Malin som ställt upp som moatjé heter det enligt Inspé

    och hur efter några turer Malin tar över och kör med den

magra varelsen som trippar och gnäller, halft begraven i fåran

mellan Malins stora bröst

    än höll hon honom från sej än drog hon honom till sej,

    ”slöt honom djuft i sin famn” medan den spinkiga stackarn

    ser mer och mer ut som dragen upp ur ett kar med blåmjölk

denna dans är utomordentligt maskulin! Sa Inspé, och skapade

     därmed ännu ett stående svar på stående frågor som

     och hälsan din? och vintern som var? och kreaturslyckan?

     utomordentligt maskulin måste man säga

     och kärleken – hur är den nu för tiden?

     maskulin absolut!

Då börjar Amos dansa med Eija”

Oskuldens minut, sid 172 -173, Jernbanan II, sid 787

 

”Ja kärleken den raglar då omkull i vilken dypöl som helst, som BullerAda brukar säga, sa Isak Mårten.” Oskuldens minut, sid 199, Jernbanan II, sid 806

 

Berättelsen avslutas med att familjen är väntar på att Isak Mårten ska komma hem.

 

Han gjorde ofta så: stannade ett ögonblick i dörröppningen …på hemmets tröskel

    att likasom hälsa husfolk väggar och stugans anda

    förvissa sig om att vara efterlängtad

   och ha något uppmuntrande att säga om någon skulle se betryckt ut.…”

 

Och nu hann Isak Mårten se

  ”att där stod Nanna och höll på att sjunka genom ett osynligt hål på släta golvet och

hur bara han och hon insåg faran så han sa: 

  Men hör nu Nannaflickan – kom ska jag berätta en historia för dej”

 

Oskuldens minut, sid 223, Jernbanan II, sid 827

 

Slutorden i Oskuldens minut, den sista boken i Jernbane-eposet, är Isak Mårtens

löfte till Nanna – Saras alter ego – att berätta ännu en historia. Som alla de hon

fått av sin far och fört vidare till oss i dessa berättelser.

 

 

 

 

 

 

C. Reportage, artikelsamlingar, tal från 1960-tal till 2000-tal

 

1. Samtal i Hanoi. Reportage. 1966, 175 sidor

 

Vid ett besök i en by med risk för nattliga flyganfall möter Sara en ung flicka som ser att hon är en obeväpnad utländska…

”Hon tar mig om armbågen och sjunger något på vietnam som jag begriper utan att förstå och jag svarar med en ramsa från Missenträsk.”

Samtal i Hanoi, sid 44

 

Under ett flyglarm iakttar Sara en äldre kvinna i gropen närmast intill. Kvinnan spanade inte efter planen, hon hade sett allting. Evig är fienden, evig …

” Jag fick en yrsel som när en pil av de vuxnas dofter ven förbi mig i barndomen och avfärdade mig… Jag var för utspädd för att kunna nå henne som doft eller svagaste aning.” Samtal i Hanoi, sid 102

 

”Jag har inte ord att förmedla Vietnams glädje så som jag såg den.” Samtal i Hanoi, sid 117

 

 

2. Gruva. Sara Lidman (text), Odd Uhrbom (bilder), 1969, 191 sidor

 

Ett brev med två citat från Gruva är inskickat, nämligen ”Hela min kropp var ett öra” Gruva sid 166 ”Albarken är ju så djärv i färgen” Gruva sid 166. Citaten måste komma från den utvidgade upplagan av Gruva från 1969 eftersom reportage-boken 1968 endast har 140 sidor text. Det första citatet återfinns inte på sidan 166. Det andra citatet inleder kapitlet ”En vår drack vi björksav” sid 166, ett kapitel som handlar om olika träslag i fjällskogen och deras användning:

 

”Albarken är ju så djärv i färgen… Samerna använder den som färgämne när dom gör sina alster. Dom kokar albarken och det blir en intensiv och röd färg, en sådan mättnad” Gruva, sid 166

 

”Hela min kropp var ett öra” Gruva, 1969.

 

3. Fåglarna i Nam Dinh, artiklar om Vietnam, Ordfronts förlag, 1972

 

”Teater och poesi är i detta land allas angelägenhet. Ett behov. Som salt. Eller kärlek.” Fåglarna i Nam Dinh

 

”Jag berättar litet om FNL-grupperna i Sverige, folk som ordnar demonstrationer och säljer Vietnam-bulletinen och samlar pengar till FNL lördagarna. Då glimtar det till ett leende i hennes ögon: finns det såna som vet om oss i andra världsdelar…”

Fåglarna i Nam Dinh, sid 19 

 

4. Varje löv är ett öga. Artikelsamling 1980, 179 sidor

 

I förordet till denna bok presenteras två huvudteman, det ena Vietnam, det andra:

 

”… Skogen – om av-folkning med hjälp av av-skogning. … genom ”kalhuggning av modersmålet med dess ljungkvistar, lindegrenar och ekelöv!…Bort med tidsödande undervegetation! In med contortan! Skjuter snabbt som Spillane!”

Varje löv är ett öga, sid 8

 

I kapitlet ”Dessa barn är mänsklighetens barn” handlar det om skogen i Vietnam.

”Skogen är helig för oss. Våra förfäders andar lever i den”

Varje löv är ett öga, sid 9

 

 

 

Och i en efterskrift till detta kapitel:

Vi var skolflickor, flamsflickor, svävande svängande mellan glupskhet, panisk lättja, matvägran, hysterisk livsaptit och fruktan för vuxet kvinnoliv.… Hon såg på mig från sidan och hennes profil var som min, fast mycket värre… Hennes bläng från sidan var flabbigt hånfullt: Glo du bara – som i en spegel!”

Varje löv är ett öga, sid 14

 

En gång vid bordet… börjar min far retas om min näsa inför mamma: Vad riktigt ska det bli av en flicka som har en näbb till näsa, ja ett riktigt horn!… Han såg på mig med en leende, salt beundran som jag utan vidare kunde tolka så: Du ska ha det snytskaftet som du har s’att jag kan se att det är du snäckan, som jag gillar ganska så! …Far och dotter såg på varandra leende, införstådda: detta utfulande var höjden av kärleksförklaring…”

Varje löv är ett öga, sid 14-15 

 

”Varje steg jag tar går jag i förfädernas liv

Varje löv är ett öga”

Varje löv är ett öga, sid 32

 

Kapitlet ”Afrika och Amin – Europa och Vita Huset” inleds med en reflektion över den forna kolonialmakten Englands reaktion på Idi Amin som britterna hjälpt till makten:

”Det finns ett bittert afrikanskt ordspråk som lyder så:

 DU VILLE HA DET – NU KAN DU HA DET!”

Varje löv är ett öga, sid 68

 

I kapitlet ”Om jag finge förändra Sverige” finns följande två citat:

 

”Hösten har varit mycket vacker. Jag har nämligen byggt mig en nyckelharpa…

Sådana saliga kortslutningar skulle de kunna göra!”

Varje löv är ett öga, sid 100

 

Med bara fyra timmars arbetsdag skulle alla hinna lägga sig i landets affärer … att rycka ut och vakta träden med plakat som ”ETT TRÄD ÄR VARJE MÄNNISKA.” 

Varje löv är ett öga, sid 100

 

”Kärlek lever av att kärlek se!”

Kapitelrubrik, Varje löv är ett öga, sid 161.

 

”Barnet, som har med sig minnen i kroppen från den långa resan fram till födelsen.”

Varje  löv är ett öga, sid 162   

 

”Kärlek lever av att kärlek se, heter det hos Shakespeare.

 Tänk om också misshandel lever av att misshandel se – ”

Varje löv är ett öga, sid 165

 

 

5. … och trädet svarade, Artiklar 1988, 208 sidor

 

En rad citat från första kapitlet, Före ordet, berättar om Saras val i barndomen mellan tystnaden och orden.    

 

”Blåsten i skogen och rösterna i stugan och husdjurens olika läten var det brus

som omgav mig, så naturligt som ett fostervatten.”

… och trädet svarade, sid 7

 

”Alltså var bruset det som rådde, inga särskilda ord eller träd utmärkte sig för mig förrän vid fyra eller fem. Då var det en gran. Han utsåg mig… Han var jämnhög med mig och vacker och grön. Jag stammade och beundrade honom och sa de ömmaste saker.”

…och trädet svarade, sid 8

 

”det fanns ögonblick när jag anade att Granen visste Det hela,

vad Alltihopet handlade om… och trots att denna yttersta kännedom

var lockande var det detta villkor jag skyggade för:ordlösheten.”

… och trädet svarade, sid 9

 

”… om sommaren på det sjunde året blev det tal om skolan.”

…och trädet svarade, sid 9

 

”Jag hade att välja mellan Granens sam-vett

att låta mig förträdas

eller att lära mig alfabetet

och bli som folk.

Det var kanske mitt livs svåraste val.

Hur jag bestämde mig minns jag inte, bara att…”

… och trädet svarade, sid 10

 

Några år senare går hon i skogen och finner granen död:

”Det kändes – utan att förkrossa mej. Därtill var jag nu så försvuren åt

alfabetets möjligheter att allt som inte hade namn kunde avfärdas som

vidskepelser. Att tänka med ord var ett oändligt nöje”

… och trädet svarade, sid 12

 

”Jag skulle förmodligen träffat samma val igen om jag fått leva om mitt liv.

Men … ser jag ett annat val som kunde ha varit mitt, anar jag

att ett sam-vett finns som inte tål bokstävernas slutsatser.”

… och trädet svarade, sid 13

 

 

Nästa citat är rubriken på kapitel 2, och på Saras tal på Norrbottens Bildningsförbunds

50-årsjubileum, 1987.  

 

” I Norrland hava vi en stor del av Sverige!”  … och trädet svarade, sid 14

 

I kapitlet ”Rasismens yttersta vapen” diskuterar Sara aktuella politiska problem ”från provrörsbarn till det bakteriologiska kriget samt handel med människofoster”.

Kapitlet avslutas med följande fråga:

 

”Är Hitler död – eller har han bara levat djupfryst och tinats upp?”

…och trädet svarade, sid 116

 

 

Bokens sista kapitel, ”Slutplädering” avslutas med

 

”Land skola med lag byggas

och ej med våldsgerningar.”

… och trädet svarade, sid 208

 

 

6. Kropp och skäl, 2003, 142 sidor  

 

Kapitlet ”Att Lorca visste” i Kropp och skäl har en text som också finns i Stockholm Stadsteaters program för föreställningen Bernardas hus 1987 – en text som skildrar döttrars längtan och mödrarnas oro i såväl Missenträsk som i Andalusien.

 

”Svarar du också när mor din talar!

och örfilar rungade som köldknäppar i timmer,

från stuga till stuga, liden runt…

En sån där kväll då byn var ett enda moderskap.

…med halvstora barn och snödrivor och kor.

 Och någon enda zigenare ”med en dolk av silver i ögonvrån”

Kropp och skäl, sid 9

 

”Hur kunde Frederico Garcia Lorca i det fina Spanien veta

hur det lät hos oss?…Ur-sinnet. Vår namnlösa åtrå.”

”Sen har han följt mig, Federico. … Överallt där jag hört kvinnor skria

som hästar och råma som kor Har jag tänkt på Federico Garcia Lorca

…och den där byn i Andalusien som hans barndoms piga kom ifrån

med barmen full av galla, mjölk och honung”

Kropp och skäl, sid 10

 

”så där näsvis kan en hustru vara. Missbruka sitt övertag att inte behöva vara karl för att känna sig som en människa.” Kropp och skäl, sid 47

Kapitlet ”Till Nicke och Hokusai” handlar bland annat om Nicke, ”Hälften ljekatt och hälften männisch som det kunde heta om honom” Kropp och skäl, sid 54

”Något av en samlare fanns kvar i honom vid sidan av jakten och fisket.” Av Nicke kunde man låna: ”Men fattas det något för dej kan du låna ur vedhuset mitt. Det är bara att du går dit och tar för dej… Och Nickes vedhus var en sannskyldig fyndbod. Han skrattade som en flock ripor.” Kropp och skäl, sid 56

”Nån sa i uppriktig medmänsklighet: men hur kan du få leva, du Nicke?  Och han svarade att: Äsch– har du bara en skog och ett vattudrag kringom dej – nog tar du dej maten!” Kropp och skäl, sid 57

Och senare när Nicke drunknat, ”sjön hade tagit honom som det hette”

”…var det som om han blivit omistlig, vår Ljekatten och Nicke. Vi saknade hans fisk. Men framför allt den gåta han levat. Att samspela med det vilda, som han gjort. Hans drift med lagens bokstävlar. Och det där ordstävet han präglade om skog och vattudrag.Kropp och skäl, sid 57 

 

 

7. Tal vid demonstrationer och konferenser

 

”Man hittar sina syskon överallt i världen” Sara vid Vietnam-tribunalen 2-10 maj 1967 i Stockholm

 

”Dear delegates of this Congress, you who devote your life to Obstetrics and Gynaecology! The title Psychosomatic in the Programme appears to be a token that you combine the best of scientific medicine with the finest art of Witch-craft”

 

Sara Lidman’s Speach of Honour at the 10th International congress of Psychosomatic Obstetrics and Gynecology, June 14 1992 in Stockholm

Johan SandbergLäsarnas favoritcitat