I Vättberget hördes inga ljud från byn. Men det var inte tyst där … Snart märkte man hur det sorlade, brusade, kacklade och väste ... Det var inte människoläten, ändå var det något bekant. Om man gav sig det i våld kände man att det tillhörde sådant man vetat innan man blev människa.

Regnspiran, sid 82

Johan SandbergRegnspiran, sid 82