Vad jag lär mig om folkbildning av Sara Lidman

Vad jag lärt mig om folkbildning av Sara Lidman

Isabelle NordfjellAtt läsa Sara Lidman är att följa med på en ständigt pågående bildningsresa, skriver Annelie Bränström Öhman.

Bildningsresa. Utan att egentligen prata om det, pläderade Sara Lidman i allt hon gjorde för folkbildningens existenberättigande – det skriver VK-kulturens frilansmedarbetare Annelie Bränström Öhman som i år får Baltics samverkanspris.

Pristal. Jag tror så här: Alla goda berättelser, all vilja och lust att berätta en historia börjar med en god fråga – och en beredskap att svara på den. Det är det ena. Det andra är lyssnandet, förmågan och tålamodet att lyssna.

”Vänta, ska du få höra!” säger min mamma ofta när jag pratar med henne i telefon. Då vet jag att jag har försökt rusa den inbördes ordningen i hennes berättelse i förväg – igen. Det är bra att ha nära människor som påminner en om sådana viktiga ting.

För att få lite extra stöd i dag, när jag har fått möjligheten att bistå med några tankar om folkbildning, har jag också vänt mig till Sara Lidman. Egentligen tror jag inte att Sara Lidman någonsin uttryckligen pratade eller skrev något om ”folkbildning”. Men läser man hennes texter, oavsett om det är hennes romaner eller politiska artiklar, så märker man efter ett tag att det är svårt att hitta någon enda som inte handlar om det.

Att jag alls kom på idén till det här föredraget har förstås att göra med att jag har blivit utsedd till pristagare – och att ordet ”folkbildare” var ett av de ord som ingick i den flotta prismotiveringen. Det gjorde mig omåttligt stolt. För folkbildning är ett av de gamla, riktigt fina honnörsorden för mig.

Lite grann av samma skäl som jag alltid blir lite tårögd när jag tänker på grundlagsorden: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”.

Men när jag satte mig ner för att skriva kom känslan krypande att det nog inte riktigt är så för alla. Att båda leden av ordet – både ”folket” och ”bildningen” – alltmer kommit att hamna på undantag. I vår individualistiska tid finns nämligen tendensen att man plockar fjädrarna och därmed flygkraften av sådana ord och sammanhang som faktiskt synliggör också den glädje och nödvändighet som människors kollektiva beroende och behov och av varandra utgör.

När det gäller att bena ut det här kruxet med folkbildningens, ska vi säga, otidsenliga tidsenlighet? då vet jag faktiskt ingen som bättre kan plädera för dess existensberättigande än just Sara Lidman. Fast hon alltså egentligen inte pratar om det. Just på den punkten vågar jag faktiskt säga att det är betydligt mer verkstad än snack hos Lidman.

Och rätt så. Folkbildning är inget man går ut för att leverera, det är något som i bästa fall blir ett resultat av en fråga som väckts och som drar i en till dess man måste gå ut och söka kunskap som kan räcka till ett svar.

Bland frågorna finns det en som är absolut livsavgörande. Det är själva ”bildningsfrågan”. Och då menar jag inte någon snorkig fråga om bildningsnivå, utan mer som den briljanta variation som Susanna Alakoski formulerade i teveprogrammet ”Gokväll” för någon månad sedan. Nämligen den stora, enkla frågan: ”Vad vill du bli?”

Det är den frågan som ger biljetten till, för att tala med en annan metafor, ”bildningsresan”. Ställs inte frågan uteblir svaret, tanken, möjligheten att göra resan.

En av de allra vackraste berättelser jag vet om bildningsfrågan finns i Sara Lidmans essä ”Före ordet” i och trädet svarade (1988). Den handlar om hur hon som liten flicka blev hejdlöst förälskad i en liten gran bakom huset. Med granen delade hon alla hemligheter och sorger – och fick granens kännedom om ”det hela” i utbyte.

Allt var lycka till den dagen hon skulle börja skolan och plötsligt drabbades av insikten att hon måste välja. Granen eller skolan; att bli träd eller människa. Hon skriver: ”Jag hade att välja mellan Granens sam-vett/att låta mig förträdas/ eller lära mig alfabetet/ och bli som folk”.

Det ”sam-vett” som Sara Lidman anar genom kärleken till granen går igen i olika tappningar i hennes verk. Förenklat kan det beskrivas som en litterär ekologi, en vetskap om sambanden mellan gran och människa, djur och stjärna – eller om överensstämmelsen mellan vecken i människans hand och ådringen i ett mjuknött spadskaft. Att det är mer ett livsprojekt än ett dagsverke att komma underfund om hur allt detta hänger ihop är givet.

Att läsa Sara Lidman blir därför som att följa med på en ständigt pågående bildningsresa. Att bli inviterad som hangaround på en Neverending Tour i berättandets tjänst. Och det går undan i svängarna! Även om man inte alltid hänger med i alla turer och argument, exempelvis hur pornografi hänger ihop med atomklyvning eller varför det är Mickey Spillanes fel att så få läser Swedenborg numera, så har man aldrig tråkigt.

Ett särskilt fint exempel är artikeln ”Ansikten på t-banan” från 1976, som finns omtryckt i Varje löv är ett öga (1980). Den handlar lämpligt nog om en bildningsresa som sammanfaller med en verklig resa, en färd med tunnelbana och buss genom Stockholm under en morgontimme. Och allt börjar återigen med frågorna.

Lidman minns hur hon 1944 första gången stod här, mitt i allt, borttappad och uppfylld av ”landsortsflickans förskräckelse”. Då när känslan var att ”alla andra” hittade överallt i den stora staden och mer än så, de visste ”vad ALLTIHOP handlade om!” – medan hon själv ”inte ens hade en bärande fråga, man var ett lösryckt frågetecken och absolut löjlig”.

Nu bär hon i stället med sig en ”delfråga” som sammanfattar hennes ärende i staden. Den lyder: ”Vad kostade sliprar år 1893?” Av den gissar nog den trogna Lidman-läsaren att hon nu är fullt i gång med romansviten Jernbanan. Att denna fråga benämns just ”delfråga” i närheten av den stora, vad ”ALLTIHOP handlade om”, är ingen slump. Utan att det med ett ord i övrigt nämns, lägger romanprojektet genom frågan räls under hela texten, så att den – åtminstone i efterhand – införstådda läsaren kan ana en svag doft av kreosot från sliprarna som bär den.

Människorna hon möter och passerar under sin färd blir sedda i ljuset av den. Lika lite som i Lidmans författarskap i övrigt förekommer här ord som ”den lilla människan”. Alla träder fram i naturlig storlek, i sin egen rätt och rymd. Så blir en medpassagerares ansikte, en man med sydeuropeiska drag, i hennes tanke lika ”[fr]ämmande som en rallare från Småland kunde vara främmande i Västerbotten och ändå förkrossande säker där han drog järnvägen upp genom träskmarkerna”. Poängen är tydlig: främlingskap är relativt och beror mer av betraktarens perspektiv än av nationalitet och ursprung. Denna man är inte i första hand en invandrare, utan en man av det folk som byggde landet – och drog rälsen.

Slutdestinationen är Folkets Järnvägars arkiv. Här får läsaren slutligen ett lika sakligt som ömsint och mycket typiskt lidmanskt svar på ”delfrågan”, den som står så nära vad ALLTIHOP egentligen handlar om: ”Vilka märkliga historier som sover där nere! Luntorna stinker ammoniak, men det är inte mer frånstötande än lukten av en underbar farmors kjolar. År 1893 var penningpriset på en fullgod sliper 77 öre.”

ANNELIE BRÄNSTRÖM ÖHMAN

Ursprunglig webbadress: http://www.vk.se/879930/vad-jag-lart-mig-om-folkbildning-av-sara-lidman

admin@saraVad jag lär mig om folkbildning av Sara Lidman

Kommentera